Bolltistlar för liv

Trädgården har på nolltid blivit höstrufsig, dimman sveper över kvällarna och det mörknar rätt tidigt. Det är lätt att tro att allt då blir lugnt och stilla men jag behöver bara titta ut genom köksfönstret för att se att det är fel. Haren skuttar omkring och förser sig gladeligen av vår fallfrukt. 

Och vill man ha mycket att titta på ska man skaffa bolltistlar! Dom är älskade av humlor, bin, fjärilar och fåglar. Så här års är det alltid livat där.

De gula Rudbeckiorna är också ett favorittillhåll för småfåglarna och man inser hur fjäderlätta de är när de emellanåt kan sitta och gunga på en smal liten stjälk. Eller mitt uppe i en blomma.

Badsäsongen är inte heller över här hos oss. Det var fullt liv i dammen alldeles nyss. Ända tills koltrasten kom... Stor och klumpig landade han med ett hänsynslöst plask mitt i och alla de andra flydde. Men han själv verkade otroligt nöjd. Inget går upp mot en egen kuppe... 

Jag börjar få lite saker färdiga. Och lika fort börjar jag på nya. Snart är det konstnatt, dags att börja organisera skapandet kanske...

Små beslut i en liten värld

Ibland känns det inte som att ett projekt går framåt. Jag klipper, syr, klipper lite till. Och inte känns det som det händer mycket! Särskilt inte som jag bara syr på just detta projekt när jag inte har något annat för händer. Men framåt går det trots allt.

Tre stjärnor har det blivit så här långt, målet är tolv i ett första steg. Har inte helt klart för mig hur slutresultatet ska bli. Jag gör väl som vanligt; improviserar...

Utanför fönstret är värmen kompakt. Mina fina självsådda vallmor flämtar i värmen.

Men jag räknar med att de ska klara sig, de är av den tuffa sorten härstammande från en frökapsel jag en gång stoppade i fickan vid en gammal husgrund. Vissa år tror jag att nu är de helt försvunna men de håller sig lika envist kvar hos mig (tack och lov!) som vid den gamla husgrunden. Rätt som det är vecklar de ut sina sidenkjolar i något hörn och lite senare rasslar de med frökapslarna i vinden. 

Allra bäst trivs de om de själva får bestämma var de ska stå, försöker jag att styra dem vill de sällan ens titta upp ur jorden.

Just nu är min värld liten och behagligt hanterbar. Det svåraste beslut jag har behövt fatta idag har varit om jag ska sätta tänderna i mina goda sockerärter direkt ute i landet eller om de faktiskt ska få följa med ända in i köket. Svårt val. Det får nog bli lite av båda...

Gubbakärlek och salta bilder

Njuter av semester och ledighet och gör ibland små ansatser till skapande... Altanen är favoritplatsen. 

Jag tycker det är roligt med fina pennor (och fina block också för den delen...). Jag blir glad av att bara se dem och det kliar i fingrarna att få använda. 

Jag har invigt dem med att rita av blommor. Gubbakärlek närmare bestämt. Udda namn på en vacker blomma som jag vet tillhör malvorna. Riktigt vilken vet jag dock inte men det spelar inte så stor roll. Jag håller mig till det lokala namnet Gubbakärlek och kommer antagligen alltid att göra det. 

Och det kanske är det mest passande namnet av alla. Den gubbe som kan motstå den här skönheten måste vara rätt hårdhjärtad. 

De brukar självså sig och dyka upp lite här och var. 

Fler änglar tänkte jag skulle bli färdiga. Vilken dag, hm.... Vilken vecka som helst nu... Den här ligger på tork i solen, jag har strött över salt som jag sedan borstar bort för att få lite liv i bakgrunden.

Det är ju så mycket annat som ska hinnas med nu.

Som att bada fötterna i en sjö...

Att komma hem

Vi har åkt en sväng. Till Wien närmare bestämt. Underbart väder, god mat och trevliga människor. Inget mer kunde vi önska oss. Dessutom så mycket vackert att vila ögonen på.

Men ändå... Åh så skönt det är att komma hem igen! Och på något underligt vis har man förutom minnen och diverse udda inköp fått med sig nya ögon hem. Man ser på det gamla invanda med kärleksfull förvåning. Varför har man inte sett det förut? Att i denna lilla vrå av världen är himlen högre, gräset svajigare, molnen fluffigare, korna fetare, hästarna långbentare. Till och med människorna är vackrare :) Ja ni förstår kanske... En och annan utflykt skadar inte. Men jag trivs alldeles, alldeles bra på min lilla plätt i universum. 

Smultron finns det här...

...och gurkört...

...och riddarsporrar som skimrar i solen. 

Trädgården ger mig buketter för olika behov. Sideneterneller hänger jag upp och ner och torkar - för ögats skull.

Morotsvarianten åker direkt i grytan.

Änglarna flyger naturligtvis högt hos mig. Det är ett säkert tecken; då blir det vackert väder!

Velinga...

Jag är hemma!

Om jag var en humla...

skulle jag vakna till så fort solen värmde. Likt en J 29:a (flygande tunna...) skulle jag varva upp motorerna och sakteliga dovt brumma ut över trädgården. I motljuset skulle jag spana in nävor...

bleka aklejor...

och hagtornskronor.

Sedan skulle jag reta mig på att favoritrosen redan var upptagen av en skranglig och långhornad kuf.

Typiskt, inte tänker han flytta på sig heller...!

Jag gör en snäv inflygning över lupinen men det känns inte som jag vill landa.

Jag tar en sväng runt vallmon istället. Ser inbjudande ut men inga humlekompisar verkar någonsin rumla i en vallmo... så jag avstår jag också.

Men en liten spaningssväng in över glitter och glöd får det allt bli. 

Åh, så äntligen framme vid favoritirisen. Underbart! Vad är väl en eftermiddag i en prästkrage jämfört med att vältra sig i en iris...

Ja sannerligen blir man orkeslös och utlevad av överflödet! Men hjälpen är nära.

Bästa hängmattan häromkring för en trött humla...