fredag 29 april 2022

Imperfektion och sorgsnaste rösten i skogen


Det tog så lång tid i år innan man kände att det var vår. Innan jag kände att det var vår. Men ljuset, det helt oemotståndliga. Hur hade man kunnat leva utan det? Samma fråga varje år och aldrig något svar. Äntligen finns det kvällar igen. Och när det väl blivit mörkt sjunger fåglarna ändå. Det är näst intill magiskt att höra fågelsång under en stjärnklar himmel. 


Inte alltid frisyren är på topp när man har fullt upp med sången


På våren blir det dessutom alltid så bråttom. Det är så mycket som ska göras. I år var det kallt länge men alla små frösådder längtade ändå ut i växthuset. De trivs. Att vi inte hann spola av växthuset och laga trasiga rutor innan retar mig förstås liiiite... Jag skyller på snön för utebliven avspolning och förkylningen för olagade rutor. De sistnämnda för tillfället ersatta av bubbelplast och packtejp. Hur galet fult som helst men helt funktionsdugligt. Helt ärligt ville jag hellre rädda plantor än att ha det perfekt. Och fixa resten kan vi göra nu i maj. Eller juni... Man behöver inte alltid ha bråttom. Man kan ha roligt istället. Fixande är kul men inte under tidspress. 


Och jag önskar alltid att alla idéer skulle komma i januari eller februari när det mesta står still. Men som vilket vårtecken som helst börjar de röra på sig i mars för att explodera i april! Hur opraktiskt som helst när det finns massor utanför fönstret som drar. Om man sedan upptäcker något helt nytt och snöar in på ledig tid så blir det inte bättre. Men roligt. Jag gick en prova-på-kurs med lera. Helt ofarligt tänkte jag eftersom jag aldrig fastnat förut. Jag har gått någon kvällskurs för hundra år sedan och vi grejade en del på gymnasiet. Jag har pillat med papperslera genom åren, roligt men ett inte helt förlåtande material. Så att prova lite kunde ju inte vara farligt... Men det var det. Och jag kan verkligen ingenting men det är roligt ändå. Jag ställer just inga andra krav på mig själv vad det gäller det än att det ska vara roligt. Och mycket av det jag gjort tidigare genom åren kommer till användning. Kavaletten jag hade på den tiden när jag pillade med porslinsmålning kommer till heders igen. Att skära egna stämplar är också användbart så jag har dammat av det materialet också. Alla material föder idéer hos varandra. Det kommer bli rätt snubbligt och mycket trial and error... Som vanligt med andra ord ;) 




Just nu har jag även snöat in på näckrosor och näckrosblad (det snöar mycket här). Jag har precis fått färdigt blad i glas och nu funderar jag på blommorna. Hur man ska få till dem, helst dubbla. När man grejar med glas är temperaturen oerhört viktig för att det ska bli som man tänkt. Eller rena katastrofen. Fem grader hit eller dit spelar verkligen roll. Likaså var i ugnen man bränner, den har temperaturskillnader. Men man lär sig. Den hårda vägen om inte annat. Desto gladare blir man när det verkligen blir rätt. 


Just nu är det annars lätt att fastna framför ett fönster när solen skiner. Det händer så mycket där utanför. Jag kastade ut äppelbitar till ekorren i morse men han var som vanligt rätt otacksam och tittade lite förnärmat på mig. Tror nog att kanske koltrasten blev gladare. Och vi har domherrar. Det är så roligt, de ser vi annars sällan. Röd och vacker men så sorgset ensamma de låter. Vemodigare läte får man leta efter.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar