Ordstudsar

Jag älskar att skriva, forma ord och tankar och få dem på papper. Eller snarare i datorn... För mig är det så mycket enklare än det talade ordet. Då vill jag så gärna få respons, att orden ska studsa rätt. Med vissa människor gör de det och man kastar bollen till varandra. Ibland är det någon som tappar men då är den bara att plocka upp och fortsätta. Är man riktigt samspelt kan man ibland kasta helt fel boll och ändå få rätt tillbaka. Ja ni fattar, allt flyter. Med någon annan går bollen kanske ut i...... Ingenting..... Och ingen bryr sig om att plocka upp. Eller kanske får man en volleybollpassning som man helt missar. Då grämer man sig och skäms lika mycket som under alla ändlösa volleybollpass på gymnasiet då så många andra flög efter bollen att man inte riktigt tyckte det var lönt att försöka. Att skriva är något annat. Då är pappret/skärmen uppfångaren. Du kan studsa orden en stund, fundera, vända och vrida. Klämma, plocka isär, plocka ihop. Det kan bli fel ändå men du korrigerar inte dig själv för att du inte får respons. Du korrigerar dig för att du själv vill. 

Och fast att jag älskar att skriva ligger min blogg öde och tom. Det dammar i vrårna när jag går omkring här. Så mycket annat har tagit tid fast detta är ett favorittillhåll. Jag hoppas att det är nya tider nu. Det känns så. Jag vill så. Jag går genom bloggrummen och börjar damma lite försiktigt så får vi se hur det går.

Inte alla är överdrivet tacksamma när man städar... Mina småfåglar (läs hackspetten) har i upprört tillstånd över att fågelmataren med nötter var tom helt vandaliserat densamma och lyckats slita ner den från trädet och dessutom delvis ha sönder den. Jag gjorde rent den (kräkmagad övervann jag rädslan för fågellort och höll den i nypan på en armlängds håll... Håhåjaja, vad gör man inte), sedan lagade jag den och satte upp den full med nötter i trädet. Kan inte tycka att fjädervännerna blev direkt imponerade. Mer typ; Jaha??? Äntligen!!! Hackspetten gick ett steg längre och signalerade; den är SNED!!! Jag har bestämt mig för att ignorera eventuella anklagande blickar framöver... 

Lilla ekorren höll jag också på att snubbla på häromdagen. Han satt helt obekymrat och mumsade solrosfrön utan att se sig för det minsta. Jag sa till honom att nu hade han allt tur att det inte var någon med betydligt vassare tänder än jag som sprungit på honom. Ja jag erkänner, Kurre och jag pratar ibland. 

Julen står och stampar, hoppar och tjoar. Skickar ständiga blänkare om att nu är den på ingång. Full av löften, varm och rolig. Men med en personlighet som fullständigt kan överväldiga och dominera ens tillvaro innan man lärt sig hantera detta sprakande kraftpaket. 

Julen är för omtanke. Avbrott i vardagslunk. Vi försöker vara lite roligare, lite snällare än vi känner oss. Att ge lite av vår tid och omtanke istället för att som kommandoran spara undan allt i ensamhet. Visst äter stress och måsten. Det finns jular som man känner att man helt höll på att gå sönder av trötthet och otillräcklighet. Som tråkig förälder skulle man då surt kunnat döda julen med ett par enkla handgrepp. Sparkat sönder magin och glittret med vuxenproblem och vuxenvilja. Istället har vi öppnat juldörren. Inte med enormt julbord eller med helt dammfria vrår. Ibland med välta julgranar och vidbränd knäck. Det är inte det som är viktigt. Med julögonen på är till och med Grinchen hanterbar och man kan plocka mandeln ur gröten, pussen under misteln, trillingnöten ur chokladasken. 

Det är tillåtet att värma sig vid julen även om du är vuxen. Men det skadar inte att ha koll på vad som tassar bakom ryggen... :)