I mitten på augusti sådär så börjar hösten skymta när man vänder sig lite hastigt om... Kvickt slinker den undan och gömmer sig bakom solgass, bara fötter och sammetskvällar med fullmåne. Vi anar mörker, kyla och strilande regn... Och vi spjärnar emot men den går inte att hejda. Den slutar att slinka undan och den allra första höstdagen sveper in. Och den är så... Så... Älskansvärd! Hur jag än försöker låta bli så måste jag bara älska ljungen som blommar. I regnvått morgonljus är marken täckt i lila glitter och på varje blåbärsbuske ligger älvaslöjor på tork. Nåja, de som inte ser eller förstår så bra kanske, men bara kanske, skulle kalla dem spindelnät... Vad man än väljer att kalla dem så är är det vackert. Solen är gyllene och mjuk och eftersom det faktiskt blir rätt mörkt om kvällen så är det helt ok att krypa inomhus och tända en lampa utan dåligt samvete. Bara det är värt att älska september för.
I trädgården har jag inträtt i lättjans tid. Jag sträcker mig så långt att jag plockar tomater och bävar för att frosten ska komma och snuva bort allt i ett nafs.
Luktärten har vilat ett tag men gör nu omtag. Jag får inte glömma att plocka frön från den blå. Den som blev så fin med vallmon fast de inte alls passar ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar