En liten bit av mig

Små bitar av mig... Som liksom ramlar ner på pappret, blandar sig med färgen och får ett helt eget liv oberoende av mig. Skapar sig en egen historia som kanske inte alls var den jag först hade tänkt. Så känns det när jag målar någonting. Det blir oerhört personligt. Skört. Därför släpper jag nästan aldrig iväg en bild. Gör jag det släpper jag ju även mig själv. Om jag inte ska behålla något måste jag nästan veta det från början... Så mycket hamnar där på pappret för alla att se. När jag ser något jag gjort kan jag minnas vad jag tänkte när jag målade bilden. Vad jag åt... Vad jag lyssnade på... Jag kommer aldrig hinna måla så mycket jag vill för det går inte fort. En bild kan ta en vecka... Jag förlorar mig i det pilliga, går ifrån och funderar. Lägger undan. Tar fram. På något sätt blir det bilder från en annan plats. En reva i verkligheten. En plats där minsta humla har en personlighet. En vänlig plats som jag återvänder till om och om igen för där är jag hemma. Jag vill att det jag målar ska få andra att känna så. Att de hittar hem. Att bilden ska stå på egna ben och vara sparansvärd för sin egen skull. Inte för att den stämmer med färgen på soffan... Då blir jag lite lycklig.