fredag 9 februari 2018

Värde



Ibland blir det för stort, för mycket och överväldigande... Jag bor på en vacker plats. Naturen är nära hela tiden. Bor man så blir chocken total när inte alla kan se det man själv ser. Inte värderar det man själv sätter högt utan kallar det en plats utan speciellt skyddsvärde... Vad är skyddsvärt? Är möjligheten att ströva ostört fritt omkring, djurliv, utsikt något att bry sig om? Det kan man väl hitta på annan plats...? Tystnaden i skymningen när mörkret lägger sig mjukt över berget? Det varma omslutande mörkret som gör att stjärnorna syns på ett sätt som de aldrig gör i tätorten? Att månen kommer så nära att det känns som att den går att nå...? Lämningar efter husgrunder där man fortfarande ser spår av mänsklig omsorg och längtan efter det som är vackert i form av kvardröjande bergklint och sidentunn vallmo som vägrar att ge upp utan blommar år efter år. Liksom aplarna. Knotiga och vridna blommar de med skira slöjor fast de inte borde kunna. Det ger mig förankring och är ett värde. Här finns alltid något som är vackert, som ger lugn långt bort från vardagsstressen är det ett fantastiskt andningshål.






Det som känns hotande är vindkraftverk. Egentligen tycker jag att det är en bra sak med vindkraft men ingenting är bra om det dras till orimlighetens gräns. En av "experterna" sa på informations-mötet häromsistens att alla vill ha vindkraft men inte där de bor och att man faktiskt måste vara med och dela med sig. Men det var just det... Hos oss vill de bygga tjugo stycken på en höjd av sällan skådat slag (250 m). Några få kan jag till och med tycka är vackert men i den här mängden så är det skrämmande fult och dominerande efter det fotomontage som visades. Det skulle döda ett berg. En naturtillgång för boende och turister, ett värde som en liten kommun borde värna. Berget skulle bli ett trafikerat industri-område. Att lägga den massan på en plats är inte att dela. Det är att kväva. Många orkar inte ens fundera men gör ett tankeexperiment. Vad skulle hända om det föreslogs att tre, fyra verk skulle sättas upp i backen i närheten av tätortens motionsslingor? Det skulle knappast hända. Men i rättvisans namn om vi nu ska dela... Många långa timmar tillbringar jag med min kamera ute i det fria. En sådan oerhörd tillgång att ha allt så nära. Om det försvinner, förintas, mals undan vart tar då jag vägen med min kamera? Till motionsspåret i tätorten? Knappast... Ska jag behöva sätta mig i bilen och åka till en annan plats som inte exploateras lika hårt? Det skulle kännas bittert.









8 kommentarer:

  1. Tack för vackra bilder och intressant Läsning Vad bra att du har börjat skriva igen Hälsningar Per-inge Karlsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du gav mig en knuff och inspiration att komma igång igen. Tack Per-Inge :)

      Radera
  2. Kloka ord, Anne. Ja, vi måste dela, men varför är det nästan alltid landsbygden som måste dela? Är det för att de styrande i tätorten inte själva vill se eländet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Just så, det känns absolut inte som att dela... Tror även tätorten vinner i längden på att vara rädd om landsbygden och de tillgångar som finns i närområdet. Det är inte så lätt att göra ogjort i efterhand...

      Radera
  3. Så roligt att du börjat skriva igen! Men så olika man kan tycka. Fast vi har ju inte fått 20 utan bara 6: http://mirasmirakel.blogspot.se/2013/07/snurr-gar-jaa.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och så roligt att se dig igen :) Tror inte vi tycker så olika egentligen Mira. Sex stycken hade känts helt okej. Det är omfattningen, storleken och dominansen av ett landskap jag reagerar emot. Det var det där om att dela...

      Radera
    2. Där kan jag nog hålla med. 20 stycken som tandpetare längs horisonten hade nog även fått mig att krokna.

      Radera