En liten bit av jorden...

men en enorm bit av mitt hjärta! När det är sådär vansinnigt vackert ute som det är nu sprängs hjärtat nästan itu. Tänk att just jag fått hamna på denna lilla plätt på planeten som gör mig så glad! Precis just här kan jag tanka massvis av kraft och inspiration.  Lite farliga är promenaderna bitvis så här års eftersom jag tittar mer upp i trädtopparna än var jag sätter fötterna... Inget värre har hänt än att jag fått dra upp min sko med handkraft när den vägrar att frivilligt släppa surhålet som jag kört ner den i. Möjligtvis dämpar det våryran en aning när jag muttrande klafsar vidare... Men det är övergående. Nu kan jag inte heller förlora mig i en ljudbok när jag är ute som jag kanske gör bort i november. Det är så mycket som kvittrar, prasslar, surrar, hoppar och porlar. Lyssnar jag på en spännande bok skulle jag ju missa allt det som pågår precis här och nu. Och av allt jag ser vill jag gärna stoppa in lite här och var i det jag gör. Snödropparna som var först med att våga ur marken gör jag min egen version av i glas. De skimrande prickiga stararna som jag såg i träden har jag försökt få till på papper. Och nu får det nog bli kanadagås... Kan man bli annat än glad av den här charmören? Han genomförde en hel uppvisning av avancerade turer ute på vattnet. Och jag har sagt det förut.... Jag är otroligt förtjust i vackra fjädrar och det är det verkligen här. Och när jag tröttnar på gås finns det nyutslagna vitsippor... Och rödhaken hoppar runt i trädgården, otroligt söt med sina stora mörka ögon och långa spinkiga ben till en rund kropp. Så mycket inspiration på en så liten plätt som knappt syns på kartan.

Lycklig är jag!

Lyckotuvor

Februari är en transportsträcka. Då vill jag att våren ska komma. Genast! Men februari klämmer sig liksom mitt emellan kylan och hoppet. Ljuset återvänder, kalla dagar krispigt blått. Då är februari så vårvintervacker att man nästan glömmer att den är en transportsträcka, visserligen med gnister och blänk, men ändock en transportsträcka! Och i takt med att ljuset återvänder vaknar man till liv och blir förvånad över hur trött man faktiskt var när vintern var som mörkast. Och hur dammigt det minsann är på hyllan i köket... Inga bortförklaringar i världen döljer det längre. Hoppsan, vintermörkret har några fördelar ändå... Men inte många!

I väntan på att våren ska landa på riktigt slänger jag ut små lyckotuvor i vardagen att hoppa emellan. En stor lyckotuva är tulpaner! De allra första gör mig galen av habegär med gnissliga stjälkar och silkiga kronblad! Det är lätt att hamna i frosseri! Jag bad maken att köpa hem några och sparsamt förmanade jag honom att inte köpa två buntar som sist... Det är ju så onödigt... Han kom hem med tre... Och jag blev glad! Tulpanfrosseri är allt snudd på extra stor lyckotuva!

En annan lyckotuva i vardagen är alla småfåglar utanför fönstret. Jag fotar och jag målar och jag syr dem... Väldigt mycket fåglar blir det. Och väldigt mycket fågelmat går det åt...

Det handen vill

Ute strilar regnet och äntligen drar jag mig tillbaka till min grotta utan att längta ut... Arbetsron sänker sig över verkstaden när inte solen hela tiden ropar på mig utanför fönstret. Visst uppskattar jag gula löv och dimtung tystnad som bara bryts av en kråkas ensliga kraxande, tro inget annat! Det är stämning, förtrollad stämning! Men den är inte så uppmärksamhetskrävande. Jag kan med gott samvete krypa in och stänga dörren.

Det svåraste är att inte förlora sig i en tidigare halvt spunnen tanketråd. I alla fall om man vill få något gjort. Det är inte helt lätt. Ser jag en kniv och en pinne vill jag absolut tälja... Händerna dras automatiskt dit! Inte för att jag kan utan för att händerna vill. De vill absolut peta, känna och försöka med allt som går att tillverka något av. Ibland misslyckas de. Till och med ofta misslyckas de. Men en sådan seger när det faktiskt blir något! Helst något nytt som de aldrig gjort förut. Mycket av min glädje kommer genom händerna. 

Lite ledsen vill jag faktiskt bli

Jo det är sant. Ibland vill jag faktiskt bli ledsen. Inte för mycket men lite lagom. När någonting går i golvet och splittras i atomer - annars hade jag kunnat vara utan det hela tiden. Jag vill inte byta ut allting hemma med jämna mellanrum bara för att det går. Och jag vill inte köpa helhetslösningar. Jag vill plocka ihop en bit här och en bit där. Efter att i många år ha varit en barnfamilj med hårt slitage så är inte vårt hem på något sätt befriat från massproduktion. En och annan soffa och köksmöbel har passerat... Men jag vill att det som finns där ska vara utvalt. Inte dyrt, det är inte samma sak. Älskat. Men inte för mycket. Saker går sönder.

Ganska fri

Nu har liiite mer än halva semestern gått och jag börjar lära mig. Att det som inte hinns idag kan vi göra imorgon. Men det tar en stund att hamna där. Att sluta ha bråttom. Visst tänker jag att nog borde jag... Men med en hel familj hemma så struntar jag i det. Vi har sommar!

Igår gick vi en tur till ett av mina favoritställen. Och äntligen ville solen vara med!

Ljuvliga fingerborgsblommor som vajade i vinden fanns det gott om!

Tranorna flög alldeles nära men inte så nära som förra gången. Då strök de precis över trädtopparna där vi gick och vi kunde se rätt upp i en tranmage. Men nog muttrade de en del över oss, tyckte nog mest att vi borde stannat hemma... 

Vid en liten bäck såg vi en trollslända, mycket stor och mycket ljusblå. Jag har aldrig sett en sådan förut. Det var en snabb rackare som inte gärna ville vara med på bild! Efter att ha letat lite på nätet så har jag nu lärt mig att det är en bred trollslända. 

Tydligare bilder på hur färgen verkligen såg ut finns på Trollsländeföreningens sida:  http://www.trollslandeforeningen.se/bred-trollslanda/ 

Och överallt fåglar. Mycket fåglar! Jag skulle så gärna vilja kunna namnen på dem men det gör jag inte men jag har fått kunnig hjälp. Det är piplärkor och unga buskskvättor som fastnat på bild. Luften stod stilla just då och det kändes nästan som en exotisk plats med ljuset och fåglarna. 

På vägen hem passerade vi ett övergivet hus med trötta ögon. Men även trötta hus har sina hemligheter, genom rutan skymtar ett fisknät. 

Det var en liten bit av sommaren. 

Är det juni så är det

Vet inte om det är för att man hålls inomhus största delen av året som gör att man helst inte vill gå in alls så här års. Inte ens om man fryser. Lösningen stavas filt! Med en tjock och rejäl filt trotsar jag snålblåsten. Är det juni så är det! Broderiet får följa med ut så klart, enda problemet är att det är frestande att använda filten som nåldyna. Försöker vänja mig av med ofoget...

Sitter man ute kan man också få sällskap av trevliga små kamrater som vill sitta i knät. Även mindre trevliga förstås men de får inte var med på bild...

Ibland undrar jag om insekter väljer växter för att matcha sig själva. Den här lille rackaren passar väldigt bra i rosa :)

Och den olivgröna guldbaggen vältrar sig färgmedvetet i en gul ros.  Inte illa. 

Och humlan flyger i skymningen

Det är något visst med sommarkvällar. Ljuden tystnar men glittret dröjer kvar mellan grenarna. Det där som gör att man tycker att man inte behöver gå och lägga sig. Än.

Gudhemsrosen

Humlan flyger i skymningen.

Vi gillar att vara vakna båda två.