Det är den tiden

Får man skriva om allvarliga saker i sin skapandeblogg? Det är ju också en del av mig så jag ger det en plats. Idag.

Allhelgonatiden. Då man tänker på och minns de döda sägs det. Jag är nog inte så bunden av tiden... De finns med mig för det mesta. Oftast på ett bra sätt då jag kan tänka på dem med stor värme.

När jag var fjorton dog min pappa och det var första gången jag såg en död människa. Det var den 1:a mars och jag ville bara stanna kvar under mitt täcke. För alltid. Att sedan åka och behöva gå in i ett kalt rum där han låg kändes oerhört märkligt. Inte kändes det som pappa. Det jag kommer ihåg allra mest var att han inte hade fått någon kudde utan någon konstig pappskål under huvudet. Det var plågsamt. Sedan gick vi och köpte skor. Ett par svarta Ecco till begravningen... Efter det pratade vi inte så mycket mer. Det var tidigt åttiotal och man rotade inte i det som gjorde ont.

En av mina bästisar dog några och trettio år gammal i en obeveklig sjukdom som vi innan dess aldrig tänkt på. Den som jag alltid tänkt på som den starkaste av oss.  Fem dagar efter hennes begravning föddes mitt tredje barn. Och mitt i allt pulserande liv som följer med ett nyfött barn fanns också den insikten att allt bara är till låns. När lekkamrater dör blir världen aldrig trygg mer.

Att ta farväl av mamma är det svåraste jag gjort. Hon var min mamma och min vän. Jag saknar allt. Jag saknar någon som ohämmat vill höra om barnen om det så bara skulle vara att de har vrickat ett hårstrå... Jag saknar, helt egoistiskt, att bli omhändertagen och mammas mat... När mamma dog blev döden en verklig ovän. Den är brutal och hård. Den kramar sönder och man kan ingenting göra. Min mamma höll jag i handen till sista andetaget. Livet kämpar så hårt för att vara kvar och det märks genast när det är borta. Mamma låg under en filt som jag virkat. Och hon hade en kudde.

Döden kommer aldrig att vara min vän men den ger mig perspektiv. Den gör mig rädd om nuet. Och den gör mig rädd om människor.

Helt själviskt vill jag slippa sorger. Att livet ska vara snällt mot mina barn. Och att min älskade blir riktigt gammal. För jag vill leva länge men inte överleva...

Jag säger som Nalle Puh: If you live to be a hundred, I want to live to be a hundred minus one day so I never have to live without you...

En tavla målad av min alldeles levande mamma, Bäckgården, Velinga.

Svart som i en säck...

...blev det helt plötsligt om kvällarna när vi ställde om klockan förra helgen. Helt abrupt ramlade det stora mörkret ner över oss. Fast jag visste kom det ändå som en total överraskning. Att det kunde vara SÅ mörkt SÅ tidigt. Suck! Bara att härda ut tills ljuset återvänder. Gubbakärleken blommar dock fortfarande vid husknuten obekymrad över mörkret och ett par nätters minusgrader.

Och inte allt är mörker. Rätt mysigt är det att krypa inomhus igen. Och att fixa till saker som man liksom inte hinner när solen skiner och allting ropar på en utanför fönstret att komma ut. En liten tur till en antik/loppisaffär har det blivit och en hylla fick följa med hem.

350:- tyckte jag var rena kapet för den fina hyllan och jag visste precis var jag behövde en. Mitt i kaoset!

Tyckte det blev väldigt mycket bättre efteråt.

Och har man börjat sortera vill man gärna fortsätta. Mina akvarelltuber fick byta hemvist från tråkiga glasslådan mot en roligare plåtburk. 

I verkstaden bränner jag nya ljuslyktor, lagret är nästan tomt efter konstnatten. 

Och med tanke på julen... målar jag en smått julig ängel.

Och änglar vill väl inte heller frysa... Så tjock sticketröja blir det! Sonens kommentar över bilden var: de där äpplena... Hur hänger de fast? Hm... Hur ska jag veta det... Jag målar ju bara... Lustigt i alla fall för då började jag fundera på det. Men jag tror att jag vet hur...

Längtade även efter bröd i mörkret men hittade inget passande recept för jag ville ha nötter i så det fick bli ett improviserat av vad skåpet hade att erbjuda:

Improvisationsbröd

25 g jäst

2 1/2 dl vatten

1 msk olja

1/2 tsk salt

1 msk honung

1 dl havregryn

5 1/2 dl siktat dinkelmjöl

100 g hasselnötter

Hacka nötterna grovt.

Smula ner jästen i det fingervarma vattnet, tillsätt olja, salt, honung, havregryn, nötter och nästan allt mjöl. Arbeta samman och låt jäsa i 40 min.

Arbeta degen o dela i 12-15 bitar. Rulla till bullar o lägg på en plåt o låt jäsa ytterligare 30 min.

Grädda bullarna i 250 grader cirka 10 minuter.

1. 
   

Kompisar på papper

Så känns de nästan. Mina figurer. Jag är ju inte den snabbaste på att rita så det blir en stund som vi tillbringar tillsammans. Och när jag sitter där så flyger tankarna hit och dit och vips har jag försett dem med en personlighet. Pojken och räven har naturligtvis fått varsin, personlighet alltså, och den var helt kompatibel med min för vi har haft det riktigt trevligt. Så trevligt att det nästan känns lite sorgligt att de är färdiga. 

Det är en extra bonus att kunna hoppa in i en sagovärld sådär lite då och då. Men schhh... Det är säkert väldigt barnsligt så säg det inte till någon...! Men roligt... Och pojken och räven är bästa kompisar, det är absolut säkert.

Jag har lite nya färger som jag inte är riktigt vet hur de uppför sig så jag gjorde ett litet prov först idag innan jag gav mig på något större. 

Ser ju inte så sjusärdeles imponerande ut... men funkar rätt bra i bakgrunder. Och plastfilm gillar jag just nu så det har använts flitigt. En större bilds bakgrund ligger på tork och jag ska faktist låta bli den ända tills i morgon. Det är nästan det svåraste! Att inte pilla och kika alldeles för tidigt, oj så mycket man förstör då...

Nyfödd, skrynklig och skär...

Så kommer de idéerna. Som små knyten nerdimpande i sinnevärlden och som alla stolta föräldrar tycker man att de är ett riktigt underverk. Precis som andra små barn hindrar de en från att sova om natten. Det är då hjärnan tycker att det finns tid att fundera och slänga fram lite olika förslag. Just då i nattmörkret verkar det mesta genomförbart, logiskt och självklart... Lite annorlunda är det i det kalla morgonljuset, idéerna är helt plötsligt bångstyriga och hänger liksom inte riktigt ihop. Men ändå... Just nu suddar jag, funderar och försöker tvinga idén ner på papper. Den gör inte helt som jag vill men det är väl inte bara jag som ska bestämma... Koltrastarna från vår altan har i alla fall hamnat i hatten...

Efterfest på vår altan...

...verkar det ha varit i helgen. Först ett intensivt badande i vår lilla damm...

...och sedan när fjädrarna kommit i ordning fortsatte en del av sällskapet till vår altan. Och alla äpplen som fallit ner. 

Det gick inte alls så städat till som det ser ut här. Minst tio koltrastar tävlade om fallfrukten. Det var ett stampande och dunsande eftersom ALLA ville smaka på ALLA äpplen samtidigt. Koltrasten är många gånger en rätt bufflig personlighet men det må den vara förlåtet. Den kan gärna  få leva rullan på vår altan på hösten för när den sjunger är det så vackert att det gör ont. En ruffig skönsångare - helt oemotståndligt!

Själva kalasade vi på tårta.

Utan att stampa och dunsa det minsta. Men så sjunger vi inte helt förtrollande heller. I alla fall inte jag...

Gråkallt

Ute känns det isigt. Så där kallt som liksom kryper in under jackan och gör att man blir i det närmaste djupfryst på sekunden. Ingen promenad blir det idag mer än den mellan huset och verkstaden. Känns rätt bra att kunna säga att man promenerar till jobbet varje dag... Visserligen är det bara femtio meter, men ändå. Och i verkstaden är det varmt! Särskilt när ugnen är igång. Och det är den just nu för nu blir det fler hjärtan. 

Och så lite framsteg med bilden jag håller på med. Lager för lager.

Och så var det måndag igen

Helgen gick fort. Alltför fort. Jag har hängt upp ett av mina nya våffelhjärtan i köket. En bonus tycker jag det är med den fina skuggan som blir på väggen...

I helgen inleddes även experiment med att bryta frukostvanan bestående av kaffe och smörgås. Det kändes som det var dags att pröva något nytt. Jag provade att göra smoothie på naturell yoghurt, banan och blåbär. Lite lyxigt känns det att kunna vara generös med blåbären som vi har bunkrat med i frysen.

Och eftersom jag är rädd för att inte bli mätt... Och det är tråkigt att inte ha något att tugga på förstärkte jag med hasselnötter. Funkade jättebra och minst lika mättande som smörgås. Kaffet...? Nej det släppte jag inte. Får väl vara någon måtta på förändringarna... :)

Hösten är också den tid då jag börjar alla stickprojekt. Och förhoppningsvis avslutar dem... Det är väl tänkt kommande kyligt väder som inspirerar antar jag. Jag är inte en överdrivet van stickerska men ibland är det roligt. En kofta ska det bli. 

Och ni vet alla de där pappren som jag skulle sortera... Det är märkligt, när man har någonting sådant hängande över sig så är det så mycket annat man hittar som verkligen borde sorteras. Verkligen! Som mina färgpennor exempelvis.

Och när de är så där snyggt i ordning så vill man ju använda dem. Det är nästan en naturlag.

Jag har börjat på ett glatt ansikte. På den här bilden är linjerna renritade och det är den allra blekaste början.

Men min kladd ser ut som nedan. Jag kladdar och suddar. Att renrita är för mig en nödvändighet för jag vill inte att riktigt allt funderande (hm, läs suddande) ska kunna ses på pappret som blir rätt förstört då.

Och pappren då? På något sätt har jag lyckats sortera dem också trots allt förhalande. Ren magi!

Idéer smakar bäst varma

Hela min tillvaro består mest av små bitar... Små bitar som jag plockar ihop. Vart jag än tittar så ser jag dem - småbitarna. Hjärtan i en skål i väntan på att hamna rätt...

...nybrända  smyckedelar...

och en ljussabel!? Nej, strimlat glas menar jag, som också väntar på att bli en helhet.

Strimlat glas har jag gjort hela förmiddagen och nu är ugnen fylld igen. Egentligen skulle jag ta tag i det tråkiga pappersarbetet men jag har bestämt mig för att skolka från det idag. Idag ska jag unna mig att börja på något nytt, en idé som absolut vill att jag ska ta den tillvara. Nu! Genast! Och hur det nu är så känns idéerna som allra bäst när de är nya. Innan dammet har fastnat och de blir lite repiga och småskavda. 

Nedan en mycket gammal idé som jag hittade häromdagen. 

Det är roligt det också även om jag   inte är sugen på att sätta tänderna i just den. Nu måste jag skynda mig att fånga den nya medan den fortfarande är smakligt mör...

Höstlunk

Hösten, den riktiga hösten,  kom smygande utan att jag riktigt märkte när. Varma dagar varvade med kvällar med bett i luften. Det är rätt skönt... 

Jag laddar för nya bränningar igen och hoppas kunna hitta på lite nytt. Förnyelse är målet.

Och att unna sig slarva bort lite tid på rent trams, för nöjes skull...

Det skulpterade huvudet i papperslera har legat på hyllan ett bra tag nu men har äntligen fått hår. Av virkgarn... Målat med gesso känns det nu lika hårt som resten av huvudet. Ska bli roligt att få måla så småningom. Det som är roligast att måla är ögonen men det blir det inga här för den ska blunda är det tänkt. 

Helgens fåglar verkade tro att det var vår igen. Saligen kvittrade de i solskenet och hoppade runt på vårt tak. 

De stod för underhållningen när vi ägnade oss åt att leta reda på planlösningen i vårt hus... Ibland när tiden inte räcker till kan man undra var den tog vägen. Med hjälp av dammsugare och mopp är den nu återfunnen! En av mina quiltar med höstmotiv fick byta plats med tulpanvarianten.

På hösten brukar matintresset vakna så smått igen. På söndags-kvällen fick det bli jordärtskocksoppa. Den är god men jag glömmer alltför ofta bort att göra den.

Något vettigt recept hade jag inte heller. Det fick gå på en nypa här och en nypa där. Det var i alla fall ungefär så här som jag nöp:

600 g jordärtskockor (2 påsar)

2 större potatisar

2 pressade vitlöksklyftor.

Skala och skär rotfrukterna i bitar och fräs med smör i en gryta tillsammans med vitlöken. 

Häll över 7-8 dl vatten + 2 hönsbuljongtärningar och koka tills bitarna är mjuka.

Mixa soppan slät i en matberedare eller med en mixerstav. Häll i grädde. Hm, vet inte riktigt hur mycket jag tog. Hade en 5-decilitare och pytsade i. 3 dl kanske...? Värm upp och smaka av med salt och peppar. Jag hade även i en aning rosmarin men det är en smaksak. 

Ett inte helt genomarbetat recept av modellen man tager vad man haver...