måndag 17 augusti 2015

Torp i Velinga

Det är något fascinerande och milt vemodigt med platser som en gång var fulla av liv men sedan försvunnit, om än inte helt i glömska, så nästan på. Fantasin är lättväckt då... Så mycket arbete läggs under lång tid ner på en plats. Beslut. Framtid. Den är viktig. Men någonstans på vägen tystnar ljuden, människorna försvinner. Helt plötsligt är allt det betydelsefulla av ringa vikt. Förfallet är ett faktum och till slut eldas en fantastisk del av historien okänsligt upp våren 1975. 

Nu närmar sig årets konstnatt och alla de där idéerna som jag tänkte att jag skulle hinna med... De börjar det bli bråttom med! Och varje år försöker jag ha med någonting med anknytning till där jag bor. I år är det Torp som jag vill ska vara med på ett hörn. Men det finns så mycket! Och jag vill hinna ta reda på mycket mer! Det räcker nog till nästa år också... Historien vill jag inte ha i svartvitt... Jag vill ha den i färg. Inte som ett blekt minne utan mitt i verkligheten. Kanske stämmer inte alla detaljer, inte alla färger. Det är mer känslan jag vill ska komma till tals. Här har människor levt, arbetat och andats. Djur betat, fåglar sjungit,vinden svept genom träden och myggbett kliats. Verkligheten var inte platt i ett otal nyanser av grått... Verkligheten var varm, kall, grön, blå, röd och oändligt mycket mer... 

Några akvareller har det blivit av småhus runt omkring men jag kan ju inte hoppa över det stora huset! Nu är i alla fall en första skiss färdig. Det har tagit sin tid, inte minst för att man förlorar sig i gamla kort och detaljer. Önskar jag hade så många fler referenskort men en del bilder har jag fått och en del finns att hitta på nätet. Själva formen på huset tror jag att jag numera vet någorlunda. Lite värre är det med färgsättningen, det får bli vad jag hoppas är en begåvad gissning... Något jag vet är att det idag finns en hel del kastanjeträd i närheten av där huset legat så de får fylla ut bilden till en del. I vår trädgård växer dessutom gula dagliljor som sägs komma från Torp så de får också vara med på ett hörn.

Läste i den väl använda (utmärkta!) Velingaboken att Torps fina dörrportal finns bevarad och återfinns på Salaholm i Trävattna. Det gick ju inte motstå att göra ett besök... Rätt liten kände jag mig när jag stod där på trappan och knackade på. Dörrarna var stora och breda. Respektingivande så jag knappt vågade andas, tystnaden runt det gamla huset var så total. Trots ihärdigt knackande kom ingen och öppnade, lite snopet var det för jag ville ta en bild. Jag tog en ändå, med mobilkameran... Kändes förbjudet uppfostrad som man är att fråga om lov, men kan knappast skada, så det fick bli så. Och visst är dessa dörrar vackra!


Tänk om Torp kunnat räddats undan förfallet... 


då hade de fortfarande suttit kvar på sin ursprungliga plats längst fram i slutet av en lummig allé...

2 kommentarer:

  1. Spännande! Väldigt nyfiken på vad du kommer att presentera på "Torps hörna". Det stället är ju en del av vår familjs historia. Torp väcker känslor trots att mitt folk bodde i det äldre Torp som ingen idag vet vart det låg.

    SvaraRadera
  2. Tänk vad spännande det skulle vara att hitta rester av det första Torp...!

    SvaraRadera