Det blir nog väl...

Ambitionsnivån har varit hög under veckan, nu skulle det fejas! Adventsstämning framkallas. Som vanligt var ambitionen lite högre än vad som infriades. De flesta fönster blev faktiskt putsade. Alla var målet men det kom liksom en massa vanligt liv, som skulle levas, emellan. Och även om första advent är det magiska datumet då årets sista fönsterputs ska vara färdig, om man är en ordentlig människa, så tror jag att jag nöjer mig med att vara en halvordentlig i år... Tappade även lite tempo när dammsugaren slutade uppföra sig som en hungrig snabeldrake och förvandlades till en däst dammsuck. Vid påsbyte insåg jag att dammsugarpåsarna i skåpet inte hörde till nuvarande dammsugare utan föregående... Varför sparar man på dammsugarpåsar som inte passar? Nu är de i alla fall förpassade till sällare dammsamlarmarker och nya påsar inhandlade.

Adventssakerna är upphittade och framplockade.

Jag hade i år tänkt vara orubbligt uthållig med att inte tända en enda liten stjärna förrän dagen D men så föll mörkret utanför fönstret... Karaktären prövades hårt... Och klarade inte provet, tack och lov! Adventsstämningen lade sig som mjuk bomull runt hjärtat så fort som jag tryckt på elknappen.

Men adventsstaken med fyra ljus får vänta tills på söndag, lite självdisciplin måste jag försöka upprätthålla. 

Nu belönar jag mig själv för halvordentligheten med kaffe och pepparkaka och njuter av det som blev färdigt och blundar för det som jag inte hann. Helt enligt mottot: det blir nog väl! Säger man så någon annanstans tro? För säkerhets skull översätter jag: det ordnar sig nog!

Det blir nog väl...

Adventsstämning...

Frid i hjärtat, ro i själen :)

November som försvann

Oj så fort november försvann! Riktigt slut är den ju inte än förstås, bara nästan... Men ljuspunkter finns det! Som kossorna i hagen... Likt en stillsam yin- och yanginstallation på kullens krön står de där. Ett utropstecken i novembertystnaden.

För egen del har jag byggt muskler. Ofrivilligt! Eller kanske var det förlängde armarna jag gjorde... Jag är inte riktigt säker på vilket. Min målarlåda har släpats mellan huset och verkstaden i tid och otid, allt för att jag skulle hinna bli färdig med nya kort. Och lite sällskaplig är jag ju så det kändes roligare att sitta vid köksbordet om kvällarna med familjen i närheten än ensam ute i skjulet. Men lådan är tung! Eller jag är klen... Är inte riktigt säker på vilket där heller...

Färdig blev jag dock till slut.

Efterbearbetning i datorn förstås...

 Och så här ser det ut när de är nyutskrivna.

Från ugnen har kommit kransar.

 Och stjärnor!

 Så här ser november ut hos mig i skjulet just nu. 

Jag borde nog göra en investering

Jag borde verkligen göra en investering. Visserligen bara en liten men den skulle definitivt underlätta.

Först lossnade skaftet till penseln som jag använder för att lägga på separator. Sedan har den bara rostat mer och mer så snart släpper väl varje strå... Ett nyinköp skulle ju dessutom innebära att jag slapp muttra över all rost som faller i flagor där jag inte vill ha den. Så japp, nyinköp får det bli! Vilken vecka som helst...

Primitiva verktyg till trots har det blivit en del produktion under veckan. Jag har gjort nya hjärtan efter en idé som jag fick. Det har blivit en del små...

...och några större.

Det är ingenting som jag sett någon annan göra så idén är min i all enkelhet. Att utveckla sina idéer är det som är svårast - och roligast. Inga mallar, ramar och goda råd finns att tillgå. Inga brännkurvor. Enkla stjärnor eller hjärtan som är nog så lätta att göra är inte alltid så enkla från starten. Mått och metoder kommer med tiden och när de sitter så blir det lätt. 

Och så har jag jobbat vidare på min ängel i stickad tröja, en ängel vill väl inte heller frysa... Men pust, att rita stickad tröja och vara alltför petig med att alla maskor ska synas... tog sin lilla tid!

Men nu är jag färdig. Tror jag.

Den får bli till ett kort så småningom men jag måste fundera lite till på hur bilden ska beskäras.

Och fördelen med att vara färdig är att man då med gott samvete kan börja på något nytt.

Skissen har jag visat förut men nu äntligen får jag börja måla.

Utanför fönstret är det väldigt mycket november. Men i all den gråa tystnad som hör den månaden till så glimmar det ibland till. Och man måste stanna och njuta. För till och med november kan vara vacker när den vill.

Det är den tiden

Får man skriva om allvarliga saker i sin skapandeblogg? Det är ju också en del av mig så jag ger det en plats. Idag.

Allhelgonatiden. Då man tänker på och minns de döda sägs det. Jag är nog inte så bunden av tiden... De finns med mig för det mesta. Oftast på ett bra sätt då jag kan tänka på dem med stor värme.

När jag var fjorton dog min pappa och det var första gången jag såg en död människa. Det var den 1:a mars och jag ville bara stanna kvar under mitt täcke. För alltid. Att sedan åka och behöva gå in i ett kalt rum där han låg kändes oerhört märkligt. Inte kändes det som pappa. Det jag kommer ihåg allra mest var att han inte hade fått någon kudde utan någon konstig pappskål under huvudet. Det var plågsamt. Sedan gick vi och köpte skor. Ett par svarta Ecco till begravningen... Efter det pratade vi inte så mycket mer. Det var tidigt åttiotal och man rotade inte i det som gjorde ont.

En av mina bästisar dog några och trettio år gammal i en obeveklig sjukdom som vi innan dess aldrig tänkt på. Den som jag alltid tänkt på som den starkaste av oss.  Fem dagar efter hennes begravning föddes mitt tredje barn. Och mitt i allt pulserande liv som följer med ett nyfött barn fanns också den insikten att allt bara är till låns. När lekkamrater dör blir världen aldrig trygg mer.

Att ta farväl av mamma är det svåraste jag gjort. Hon var min mamma och min vän. Jag saknar allt. Jag saknar någon som ohämmat vill höra om barnen om det så bara skulle vara att de har vrickat ett hårstrå... Jag saknar, helt egoistiskt, att bli omhändertagen och mammas mat... När mamma dog blev döden en verklig ovän. Den är brutal och hård. Den kramar sönder och man kan ingenting göra. Min mamma höll jag i handen till sista andetaget. Livet kämpar så hårt för att vara kvar och det märks genast när det är borta. Mamma låg under en filt som jag virkat. Och hon hade en kudde.

Döden kommer aldrig att vara min vän men den ger mig perspektiv. Den gör mig rädd om nuet. Och den gör mig rädd om människor.

Helt själviskt vill jag slippa sorger. Att livet ska vara snällt mot mina barn. Och att min älskade blir riktigt gammal. För jag vill leva länge men inte överleva...

Jag säger som Nalle Puh: If you live to be a hundred, I want to live to be a hundred minus one day so I never have to live without you...

En tavla målad av min alldeles levande mamma, Bäckgården, Velinga.

Svart som i en säck...

...blev det helt plötsligt om kvällarna när vi ställde om klockan förra helgen. Helt abrupt ramlade det stora mörkret ner över oss. Fast jag visste kom det ändå som en total överraskning. Att det kunde vara SÅ mörkt SÅ tidigt. Suck! Bara att härda ut tills ljuset återvänder. Gubbakärleken blommar dock fortfarande vid husknuten obekymrad över mörkret och ett par nätters minusgrader.

Och inte allt är mörker. Rätt mysigt är det att krypa inomhus igen. Och att fixa till saker som man liksom inte hinner när solen skiner och allting ropar på en utanför fönstret att komma ut. En liten tur till en antik/loppisaffär har det blivit och en hylla fick följa med hem.

350:- tyckte jag var rena kapet för den fina hyllan och jag visste precis var jag behövde en. Mitt i kaoset!

Tyckte det blev väldigt mycket bättre efteråt.

Och har man börjat sortera vill man gärna fortsätta. Mina akvarelltuber fick byta hemvist från tråkiga glasslådan mot en roligare plåtburk. 

I verkstaden bränner jag nya ljuslyktor, lagret är nästan tomt efter konstnatten. 

Och med tanke på julen... målar jag en smått julig ängel.

Och änglar vill väl inte heller frysa... Så tjock sticketröja blir det! Sonens kommentar över bilden var: de där äpplena... Hur hänger de fast? Hm... Hur ska jag veta det... Jag målar ju bara... Lustigt i alla fall för då började jag fundera på det. Men jag tror att jag vet hur...

Längtade även efter bröd i mörkret men hittade inget passande recept för jag ville ha nötter i så det fick bli ett improviserat av vad skåpet hade att erbjuda:

Improvisationsbröd

25 g jäst

2 1/2 dl vatten

1 msk olja

1/2 tsk salt

1 msk honung

1 dl havregryn

5 1/2 dl siktat dinkelmjöl

100 g hasselnötter

Hacka nötterna grovt.

Smula ner jästen i det fingervarma vattnet, tillsätt olja, salt, honung, havregryn, nötter och nästan allt mjöl. Arbeta samman och låt jäsa i 40 min.

Arbeta degen o dela i 12-15 bitar. Rulla till bullar o lägg på en plåt o låt jäsa ytterligare 30 min.

Grädda bullarna i 250 grader cirka 10 minuter.

1. 
   

Kompisar på papper

Så känns de nästan. Mina figurer. Jag är ju inte den snabbaste på att rita så det blir en stund som vi tillbringar tillsammans. Och när jag sitter där så flyger tankarna hit och dit och vips har jag försett dem med en personlighet. Pojken och räven har naturligtvis fått varsin, personlighet alltså, och den var helt kompatibel med min för vi har haft det riktigt trevligt. Så trevligt att det nästan känns lite sorgligt att de är färdiga. 

Det är en extra bonus att kunna hoppa in i en sagovärld sådär lite då och då. Men schhh... Det är säkert väldigt barnsligt så säg det inte till någon...! Men roligt... Och pojken och räven är bästa kompisar, det är absolut säkert.

Jag har lite nya färger som jag inte är riktigt vet hur de uppför sig så jag gjorde ett litet prov först idag innan jag gav mig på något större. 

Ser ju inte så sjusärdeles imponerande ut... men funkar rätt bra i bakgrunder. Och plastfilm gillar jag just nu så det har använts flitigt. En större bilds bakgrund ligger på tork och jag ska faktist låta bli den ända tills i morgon. Det är nästan det svåraste! Att inte pilla och kika alldeles för tidigt, oj så mycket man förstör då...

Nyfödd, skrynklig och skär...

Så kommer de idéerna. Som små knyten nerdimpande i sinnevärlden och som alla stolta föräldrar tycker man att de är ett riktigt underverk. Precis som andra små barn hindrar de en från att sova om natten. Det är då hjärnan tycker att det finns tid att fundera och slänga fram lite olika förslag. Just då i nattmörkret verkar det mesta genomförbart, logiskt och självklart... Lite annorlunda är det i det kalla morgonljuset, idéerna är helt plötsligt bångstyriga och hänger liksom inte riktigt ihop. Men ändå... Just nu suddar jag, funderar och försöker tvinga idén ner på papper. Den gör inte helt som jag vill men det är väl inte bara jag som ska bestämma... Koltrastarna från vår altan har i alla fall hamnat i hatten...