Deep under cover

Vet inte om det är för att hösten snart är här som vemodet lägger sig som en lätt dimma mellan solrosor och blomsterbönor. Det där som gör att jag ibland känner mig som den enda överlevande från en avlägsen civilisation... Som gör att jag plötsligt snubblar på den där biten av mig själv som är rent museal. Den där biten som tycker att det är naturligt att använda ord som torde, töras, och understundom. Den där biten som tycker att kafferep med nystrukna dukar, tunna kaffekoppar och hemgjord vinbärssaft är hemmaplan. Den bit som längtar efter att få höra sitt eget språk. På riktigt. Inte brett och blôkigt. Utan på det gamla sättet. Ingen säger längre att; dä hûjar ja inte... Men jag hûjar och längtar lite till. Efter att få sitta i ett oergonomiskt kök och lyssna. På historier om vägglöss, löktegubba, môsagummer och om slipstenar som går av sig själva ute i snickarboa för att han som ligger där ute "å ä dör" och väntar på att kistan ska bli klar va rätt elaker... Jag kan längta efter ochica  tanter i krymplinklänning och gubbar i välanvänd kavaj som förvandlats från finkostymdetalj till arbetsjacka. De kommer från samma land som jag. Och jag längtar efter flôtringar, potäteplättar och friaregröt... men det kan jag förallandel fixa själv. Men man kan ju inte avslöja sig som en överlevande relik hur som helst... så jag går under cover. Maskerar mig så här års dagligdags i linne, slitna jeans, sandaler, kajal och solglasögon. Och vem vet... En dag kanske mina barn säger att de är överlevare från en avlägsen civilisation... Att de längtar efter tanter i jeans och linne...

Nu ska det brännas glashjärtan så nu får jag sedera det här!