Nakenchock

Hittills har sommaren varit fantastisk, massor av sol och övergående regnduschar som gör att det växer så att det knakar. Trötta solheta växter blir som pånyttfödda efter en skur. 

Och visst är regndroppar vackert!

En hel värld kan rymmas i en enda...

Lupinernas fröställningar förvandlas till blöt päls...

Och min fina röda vallmo har helt tappat fras och finess och står i bara onämnbarheten. Rena nakenchocken! 

Men avskalat vackert eller ej blir jag ändå glad när jag hittar en fullt påklädd vit i rabatten. Speciellt som jag hade glömt att jag faktiskt en gång planterat den där. Dåligt minne kan ge trevliga överraskningar ibland. 

Sitter på altanen och brottas med att måla enkelt. Och litet. Svårt. Jag gillar inte svårt.

Det är tråkigt. Det mest spännande som händer är att en insekt landar i blocket. Vackra vingar!

Men skam den som ger sig. På det igen! Stärkt av en kopp kaffe ska jag nog hitta motivationen. Största utmaningen blir kanske att doppa rätt med penseln. Vatten är så mycket bättre än kaffe till akvarellfärg. Tro mig, jag vet...

Blommor i stugan och himlen som tak

Det är något magiskt med platser som har varit fulla med liv men sedan blivit lämnade, övergivna och glömda. Ibland snubblar man över dem. Önskar jag hade haft något annat än mobilkamera men man tager med vad man haver.

Blommorna  längst upp på öppna spisen gör nästan att man tycker att här har funnits en tanke...

Och kanske är det inte så illa att ha himlen som tak... Just då - i vacker sommarkväll kändes det nästan som poesi.

Om jag var en humla...

skulle jag vakna till så fort solen värmde. Likt en J 29:a (flygande tunna...) skulle jag varva upp motorerna och sakteliga dovt brumma ut över trädgården. I motljuset skulle jag spana in nävor...

bleka aklejor...

och hagtornskronor.

Sedan skulle jag reta mig på att favoritrosen redan var upptagen av en skranglig och långhornad kuf.

Typiskt, inte tänker han flytta på sig heller...!

Jag gör en snäv inflygning över lupinen men det känns inte som jag vill landa.

Jag tar en sväng runt vallmon istället. Ser inbjudande ut men inga humlekompisar verkar någonsin rumla i en vallmo... så jag avstår jag också.

Men en liten spaningssväng in över glitter och glöd får det allt bli. 

Åh, så äntligen framme vid favoritirisen. Underbart! Vad är väl en eftermiddag i en prästkrage jämfört med att vältra sig i en iris...

Ja sannerligen blir man orkeslös och utlevad av överflödet! Men hjälpen är nära.

Bästa hängmattan häromkring för en trött humla...

Hellekis trädgårdscafé

Vi skulle göra en utflykt. Något mysigt ställe. Inte för långt bort och inte för nära. Något gott att äta förstås... Lunch var det vi letade efter! Och lunch blev det i ett underbart växthus under druvklasar.

Och det var gott! Men det fanns mer som vi inte sett under tidigare besök. Hela utflykten slutade i ett veritabelt trädgårdsfrossande. Gömt bakom höga häckar dolde sig en underbar trädgård. Tjugo kronor var inträdet som man sympatiskt fick stoppa i en kassabössa. Smått hedrade över visat förtroende petade vi samvetsgrant ner vårt inträde.

Och hamnade mitt i en trädgårdsdröm! Vackra trädgårdsrum med stora frodiga växter omgivna av häckar och inte minst enorma träd. Träd som så ofta glöms bort men tillför så mycket.

Vackra svällande pioner fanns det gott om.

Och aklejor i alla former! Kände genast att jag borde gå hem och plantera hela hav av dem...

Glödande vallmo...

Och favoriterna, de korallrosa.

Underbart pappersskrynkliga, prassliga silar de solljuset vackert.

Sedan när jag ser den frestande samplanteringen med kraftiga irisar vill jag genast gräva upp härligheten och ta med den hem! Att trädgårdsmästare ingår tar jag för givet...

Irisarna i sig är rätt stela och kanske inte det jag först skulle välja men samplanterade så här... Mums!

Skimrande knoppar.

En vacker tistelvariant som jag inte är säker på vad det är.

Solfiltrerande röda rosor på en enorm buske.

Och en djupt vinröd Stjärnflocka, nog den största och mest välmående jag sett.

Ah.... 

Ibland är överdåd alldeles lagom...!

Skiss

Idéerna är många och jag undrar hur i all världen jag ska kunna fånga dem alla! En textrad fångar örat och blir till ett utkast i blocket.

Blir en korsning av svensk allmogedröm och nutid... Inspirationen kom från musiken som strömmade genom rummet. John Legends All of me med textraden What´s going on in that beautiful mind... 

Tänker mig nog att det kommer att bli en akvarell så småningom. Och jag är inte färdig. Det blir mer som kommer snurra och surra runt i hennes hår...

Glädjebubbel - stilla vemod

Hand i hand går de - den heta glädjen och det svala vemodet. 

Vi har kalasat på i den härliga sommaren. Student denna gång. Återigen bråttom, bråttom men när väl alla hjul är i rörelse och man har hackat, bakat, skalat... Är det bara att flyta med! 

Västerbottenpajen vi hade på vårt bord sades vara god. Väldigt enkel att göra och lätt att ta fram och värma.

Västerbottenpaj

3 dl vetemjöl

125 g smör

0,5 tsk salt

1 ägg

fyllning

1 dl mjölk

2,5 dl grädde

3 ägg

300 g riven västerbottenost

smaka av med salt och svartpeppar

Arbeta samman vetemjöl, salt och smör och tillsätt ägget. Tryck ut degen i en pajform.

Låt pajformen vila i kylen cirka en halvtimme.

Nagga degbotten med en gaffel och förgrädda pajskalet i 200 grader i 10–15 minuter.

Vispa ihop ägg, mjölk och grädde och tillsätt den rivna osten. Smaka av med salt och peppar.
Häll fyllningen I pajskalet och grädda 25–30 minuter i nedre delen av ugnen. Pajen är klar när fyllningen har “stannat” och pajen har fått fin färg.

Olika gräddfilsröror är också en favorit och de går lätt att göra. 

Sås med spiskummin

3 dl gräddfil

2 krm salt

1 krm vitpeppar

0,5 tsk spiskummin, malen

0,5 tsk paprikapulver

några droppar tabasco

1 klyfta vitlök

Den var god tillsammans med fläskfilé och pastasallad. 

Och naturligtvis vajade flaggan över vårt kalas. Men himlen var inte alltid så blå...

Dagen bjöd på en hel del regnande men det hör nästan till när det är student. Tror sällan jag har varit med om något studentfirande i strålande solsken. Trädgården gjorde sitt bästa med försiktig försommarblomning och mjuka doftpustar.

Och mitt i allt det bubbliga kniper det i hjärtat. Att sakna sina föräldrar är inte vuxet. Kanske. Men jag skulle så gärna vilja dela allt med min mamma. Förvånat stå där och kommentera att oj vad den lille nu har blivit stor... Titta upp mot himlen och konstatera att nu har vi tur, nu verkar det bli fint väder resten av dagen... Små vardagsord som skulle lägga sig som mjuk bomull runt min längtan. 

Hittade en liten hälsning på graven häromsistens. Fler kommer ihåg och det betyder mycket för mig. 

Att finnas i någons minne - då är man inte betydelselös.