Ögon

Jag broderar ögon. Ögonen som är så viktiga för ett uttryck. Det mesta går att läsa där; avståndstagande, kyla, värme, kärlek, ondska, vemod, glädje... Hela känsloregistret. Och konstigt blir det om de hamnar fel.

Att kunna se är nog också den funktion jag skulle sörja allra mest om jag inte längre hade. Så självklar för oss som alltid har kunnat - men vilken fantastisk förmåga!

Att vila ögonen på någon man tycker mycket om, att bli road eller helt enkelt undvika att trampa mitt i gyttjan. Så sällan man reflekterar.

Jag är väldigt glad för mina.

 

Lika underbart som det är att möta en varm och intresserad blick lika fasansfull är det att titta in i den avgrund ett par ögon kan vara som tillhör en människa, fortfarande levande, men på grund av sjukdom inte längre där. Ögonen är grunda, en kuliss, det finns ingenting kvar. Ögonen är verkligen själens spegel.

 

Och vi är nästan alltid iakttagna...

På långt avstånd utifrån en äng följde de här vackra ögonen mig.

Och de här, smått sällskapssjuka.