Lortig och glad... Faktiskt!

Vad de är retsamma - de där ovanorna som man har och inte riktigt märker. Förrän senare... När jag läser igenom det jag tidigare har skrivit stör de mig. Det där lilla onödiga ordet som jag har kastat in alldeles för många gånger. Faktiskt! Ja, det är ordet jag missbrukar flitigt: faktiskt... Ska försöka vänja mig av med det men återfall lär förekomma.
 
Vet att jag även har oskick för mig när jag pratar men då är det inte faktiskt som är problemet. Lite som utfyllnad, för att slippa stressande tystnad eller kanske bara av gammal vana avslutar jag med; och så... Och så? Och så vad då? Det är så mycket lättare att upptäcka när andra upprepar sig. Vet en gång en person som avslutade varje mening med hörrudu.... Ibland är det så utpräglat hos en människa att det blir ett kännemärke, till och med charmigt. Men jag tror inte jag försöker gå den osäkra vägen utan försöker slipa till kantigheterna. Det ska jag.... faktiskt.... och så...
 
För ett par dagar sedan tog vi en promenad i det fina naturreservatet som ligger bara någon kilometer från oss. Det är verkligen en helt annan värld! Känns som man är oändligt långt från allt vad civilisation heter. Jag skulle inte bli det minsta förvånad över att skymta Robin Hood, Broder Tuck eller lille John därinne bland skuggorna. Nu finns röjda stigar och spångar över vattendrag. För några år sedan fanns inte det. Snudd på klättring var vad som gällde. Då var det nästan lite för spännande eftersom vi inte hade en aning om var vi skulle hamna :) Men som sagt nu är det lättillgängligare.
 
Önskar verkligen att jag hade ett vidvinkelobjektiv till kameran. Träden är större, allt så mycket mäktigare än vad jag kan fånga på mina bilder.

 

Även en mulen dag finns skimmer kvar i lysande gröna blad.

 

 

Den här granen växer fullkomligen på en sten även om det inte syns på den här bilden. Överhuvudtaget finns här många flyttblock. Stora! Antar att vi hade många kraftiga jättar i trakten som hade svårt för kyrkklockorna...

 

 Vacker näver.

 

På vägen passerar man även av människan mer berörda marker.

 En vacker stenmur. En gång byggd med hårt arbete, nu en vacker, mossmjukt inbjudande installation.

 Av det lilla torpet som förr låg här finns inte mycket kvar men skylten talar om att här stod Svaneborg. Vilket fantastiskt namn! Huset må ha varit obetydligt men namnet storslaget. Kanske fick torpet namnet av någon som vågade drömma... ?

Det är tankar från mina egna drömmar... Något som är verkligt och går att ta på är att det i mitt vitrinskåp står två små punchmuggar i glas som min mormor för länge sedan fick av en av gummorna som bodde här. De står i mitt skåp och ser enkla och obetydliga ut, precis som torpet de kom ifrån, men de betyder så mycket mer för mig. De har historia.

Inte blir det mycket tid inomhus just nu men idag regnar det... Och jag ska städa i verkstaden - igen! Och så ska jag bada fötter. Länge! Det är konsekvensen av sommarens barfotafröjder. Mina fötter är lortiga och jag är glad. Än finns mycket sommar kvar.

 

 Faktiskt...