söndag 20 oktober 2013

En sällskaplig eremit

Alltid är det många idéer som vill ner på papper, långt ifrån alla hamnar där men några fastnar. Det är roligt att rita barn. Det händer ofta.

Flickan med den förhoppningsfulla (och hungriga?) hunden är grunden till ett kort.

Ibland är det roligt att utmana sig själv lite grann. Gamla människor har jag aldrig ritat. Och aldrig att jag använt mig bara av grå/jordskala. Det här är mitt första försök...

Nu höll jag mig ju inte strikt till den lågmälda skalan. Ögonen och minnet av en drake fick bli i färg... 

Förebilden till bildens urtavla står i mitt kök och när jag ritade av den såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare. Vid fyran vänder siffrorna helt plötsligt på sig :)
 
Så måste jag ju också berätta... Jag har fått ett pris :) Kanske är det opassande att vara stolt och glad...? Men jag är hämningslöst bådadera :)
Efter konstnatten delades sex gyllene äpplen ut i olika kategorier. Jag vann för kvalité i konsten och formuleringarna på diplomet gör mig glad. 
 
Det enda jag hade kunnat önska är väl att jag vid mottagandet kunnat förmedla vilken sporre det här är att vilja mera. Att vilja bli bättre. Och hur glad jag är att få bidra med en liten del till detta fantastiska arrangemang. Men jag blir stum. Orden försvinner när många människor tittar på mig. Jag vet ju det - att någon talare blir jag aldrig.

Min hemmaplan är skog, mark, papper, pennor, klutar och mojänger. Mycket tid tillbringar jag ensam, annars skulle jag nog inte få mycket gjort. Jag trivs med det meditativa skapandet men motsättningsfullt nog inte för länge. Då känner jag mig ensam och övergiven... Man kanske kan sortera in mig i facket sällskapssjuk eremit...? Och med en livlig familj så behöver jag tack och lov inte vara ensam så länge att jag hinner tröttna på det.
 
Nackdelen med det ensamma skapandet är väl att man allt som oftast tvivlar på det man gör. Då känner man sig som en liten lort i en stor brusande värld och undrar vad i all världen kan man bidra med? Då är det roligt att få pris.
 
Hädanefter är jag en glad lort med ett gyllene äpple som jag vårdar ömt :)

4 kommentarer:

  1. Grattis till priset! Så roligt att få uppskattning.
    Kram
    //bara anna

    SvaraRadera
  2. O, vilka vackra bilder! Visst är det så att varje tid i livet har sina... Jag vill inte skriva "kvaliteter" för det låter så trivialt och det är inte det jag menar... "Ädelstenar" passar liksom bättre. Från barnaskapet till åldrandet så finns liksom allt det som gör oss till dem vi är och varje sådan ädelsten är ovärdelig. Draken och de blå ögonen på din gamle man tycker jag visar precis det. Tack för titten :).

    Och GRATTIS! Vad roligt med pris. Det är du sannerligen värd :)! Och glad och stolt tycker jag absolut att du ska vara.

    Ha en fin helg :)!
    Kram från Maria

    SvaraRadera
  3. Åh tack Maria vad du gör mig glad :) Och visst är det så att alla bitar i livet gör oss till dem vi är... Du beskriver det så vackert. En tanke jag hade när jag gjorde bilden var att inom varje gammal människa bor det fortfarande kvar ett barn... Det har liksom aldrig slutat att finnas...

    Ha en fortsatt fin helg :)
    Kram

    SvaraRadera