fredag 31 oktober 2014

Det är den tiden

Får man skriva om allvarliga saker i sin skapandeblogg? Det är ju också en del av mig så jag ger det en plats. Idag.

Allhelgonatiden. Då man tänker på och minns de döda sägs det. Jag är nog inte så bunden av tiden... De finns med mig för det mesta. Oftast på ett bra sätt då jag kan tänka på dem med stor värme.

När jag var fjorton dog min pappa och det var första gången jag såg en död människa. Det var den 1:a mars och jag ville bara stanna kvar under mitt täcke. För alltid. Att sedan åka och behöva gå in i ett kalt rum där han låg kändes oerhört märkligt. Inte kändes det som pappa. Det jag kommer ihåg allra mest var att han inte hade fått någon kudde utan någon konstig pappskål under huvudet. Det var plågsamt. Sedan gick vi och köpte skor. Ett par svarta Ecco till begravningen... Efter det pratade vi inte så mycket mer. Det var tidigt åttiotal och man rotade inte i det som gjorde ont.

En av mina bästisar dog några och trettio år gammal i en obeveklig sjukdom som vi innan dess aldrig tänkt på. Den som jag alltid tänkt på som den starkaste av oss.  Fem dagar efter hennes begravning föddes mitt tredje barn. Och mitt i allt pulserande liv som följer med ett nyfött barn fanns också den insikten att allt bara är till låns. När lekkamrater dör blir världen aldrig trygg mer.

Att ta farväl av mamma är det svåraste jag gjort. Hon var min mamma och min vän. Jag saknar allt. Jag saknar någon som ohämmat vill höra om barnen om det så bara skulle vara att de har vrickat ett hårstrå... Jag saknar, helt egoistiskt, att bli omhändertagen och mammas mat... När mamma dog blev döden en verklig ovän. Den är brutal och hård. Den kramar sönder och man kan ingenting göra. Min mamma höll jag i handen till sista andetaget. Livet kämpar så hårt för att vara kvar och det märks genast när det är borta. Mamma låg under en filt som jag virkat. Och hon hade en kudde.

Döden kommer aldrig att vara min vän men den ger mig perspektiv. Den gör mig rädd om nuet. Och den gör mig rädd om människor.

Helt själviskt vill jag slippa sorger. Att livet ska vara snällt mot mina barn. Och att min älskade blir riktigt gammal. För jag vill leva länge men inte överleva...

Jag säger som Nalle Puh: If you live to be a hundred, I want to live to be a hundred minus one day so I never have to live without you...
En tavla målad av min alldeles levande mamma, Bäckgården, Velinga.






6 kommentarer:

  1. Visst får man skriva om allvarliga saker i en skapandeblogg! Visst får man skriva om allvarliga saker i vilken blogg som helst. Jag tror att nästan alla bloggvänner skriver om allvarliga saker just en sådan här dag, då det är tänkt att man ska minnas nära och kära som gått före oss. Jag skriver också om allvarliga saker ibland. Till exempel den 22 januari varje år som var den dag då min älskade mor dog. Det är snart åtta år sedan, och det gör fortfarande lika ont.

    Och jag tänkte också på en annan sak. Om man inte får vara allvarlig ibland, och om inte saker får göra ont, hur ska man då kunna skapa? Kreativitet, i alla fall för mig som fotograf, föds oftast ur lika delar stort allvar och glädje. Det blir den sinuskurva, den dynamik som driver skapandet framåt.

    Tack för ditt fina allvar!

    SvaraRadera
  2. Tack Mira för dina fina ord.

    Jag tror många är rädda för allvar, ungefär som en smittsam sjukdom... Men som du säger allvar och svärta är en nödvändighet i skapandet. Sorg och mörker är den faktor som gör att glädjen och allt det vackra berör själen. Inga färger lyser utan kontrast.

    Tror att vissa sorger aldrig lämnar oss. Åtta år är en lång tid men du skriver att det fortfarande gör lika ont. Jag tycker det måste vara den finaste hedersbetygelse som finns till en älskad människa - att vara saknad.

    SvaraRadera
  3. :-) Jag önskar dig en riktigt fin helg men vackra och varma minnen.

    SvaraRadera
  4. Önskar dig detsamma Mira och en hel bunt av vackra, nya minnen inför framtiden :)

    SvaraRadera
  5. O, ja visst får man! Livet och skapandet innehåller ju alla delar - både ljus och mörker, dalar och höjder... Du skriver så vackert och innerligt om dina föräldrar och om avgrundssaknaden. Precis så som det måste kännas när de lämnar. Bara tanken att det ska bli så en gång är gastkramande. När jag ibland låter den tanken landa i sinnet påminner jag mig om att vi ska ses igen. Sedan. Tomheten i vardagen är det som blir tungt att bära.

    Vilken oerhört vacker tavla din mamma har gjort! Så varm och levande. Talangen har gått i arv. Tack för att du delar med dig av dina tankar :).

    ~ Maria ~

    SvaraRadera
  6. Tomhet i vardagen - så bra beskrivet. Och ibland glömmer man; åh så roligt, det här måste jag berätta för...! Tills man kommer på att det inte går. Men på något vis känns det ju som de ändå vet... Att de finns, bara någon annanstans. Och jag tänker som du. Sedan...

    Att måla var det roligaste mamma visste. Och måla är det som får mig att bli på väldigt gott humör. Alltid :) Tack snälla du för uppmuntrande ord :)

    SvaraRadera