Påsklov

Det är påsklov och även om jag ska jobba idag är det ett lugnare tempo när inte alla ska iväg på morgonen. Att få sitta i lugn och ro med kaffet vid köksbordet när solen skiner, fönstret är öppet och koltrasten sjunger utanför... Behöver jag säga att det är njutbart...? Som balsam för vilken stressad själ som helst. Det är ögonblick att stanna i en stund. Det har varit mycket jobbande det senaste och det är svårt att hitta lugnet och ledigheten när det samtidigt är det roligaste man vet. Gränserna suddas ut men när man inte har ro att läsa en text till slut utan att man hela tiden tänker på annat då vet man att det är dags att bromsa. Att inte göra någonting en dag. Insupa vårdis och lyssna på tystnaden. Och en och annan koltrast förstås...

Diset som skimrar i luften så här års är bland det vackraste jag vet. Och den underbara mjuka lila som svävar i trädtopparna för att sedan övergå i en mild variant av vinrött innan berget till slut blir vackert grönt vid lövsprickningen. 

I helgen har det varit öppet hos Widlunga, det var roligt som vanligt.

Litet axplock av det nya som fanns med på menyn:

Nya prints på vackert papper. 

Och bukettstarar i tulpanhav... Just de här har jag lånat in en stund till mig men jag har svårt att skiljas från dem så jag får nog göra ett par till mig själv.

Denna veckan ska gå i ett lugnare tempo även om det just nu finns alldeles för många idéer på kö... Och jag hoppas hinna springa lite på loppisar också. Hittade så fina kannor senast jag gjorde en tur. Någon frågade mig om jag inte redan hade tillräckligt med kannor. Hm... Tillräckligt? Njae, jag tror absolut att jag behöver ett par till... :)

Tårta till alla barnen...

Det finns väl få som missat eventet "rock every sock" för att visa att olika är bra... Och visst är det bra! Men det räcker inte med enstaka tillfällen. Dra på sig olika strumpor och känna att nu har man gjort vad man ska... Man behöver de där sockorna varje dag! För att komma ihåg. Jag är uppväxt med en bror med Downs syndrom och det är inte alltid så lätt. Man är liten och vill passa in men det gör man inte. För man känner sig också annorlunda... Man kan inte skratta  åt alla elaka skämt. Man mår bara illa. Mycket har hänt sedan vi var små och tur är väl det. Det är inte så ofattbart länge sedan läkaren i närliggande stad tyckte att dessa barn inte behövde någon bedövning. De kände ju inte som andra barn ändå...

Jag är också mamma till en annorlunda pojke. En pojke med problem någonstans inom autistspektrat. En älskad, underbar pojke som tänker mycket och har ett stort hjärta. En pojke som vill så oerhört mycket men inte kan utan får kämpa så mycket mer än alla andra. Som förälder vill man ge sina barn det bästa men det är inte alltid så lätt. Jag var tvungen att göra en bild. Den kommer nog aldrig bli till ett kort eller ett tryck... Men ibland finns det bilder som man bara måste göra för de sitter där och skaver och gnager, viskar och svider.  De kräver att få hamna på ett papper för de har någonting att berätta. Bilden blev Tårta till alla barnen... Den är min känsla av hur samhället är när man har ett barn med funktionsnedsättning. 

Jag slås ofta av vilket fantastiskt samhälle vi har. Allting finns. Vi har rätt till så otroligt mycket. Allting ska vara möjligt. För alla. I teorin är det tårta till alla barnen... Som förälder vet man att praktiken ser annorlunda ut. Den samhälleliga tårtan är visserligen nybakad, fluffig och grann... Problemet är att få tillgång. Leta reda på bakverket och själv läsa sig till i en knapphändig manual hur tårtspaden ska hanteras. Som  förälder till ett barn med särskilda behov blir man med åren trött. Trött på att allt som borde vara självklart ska vara så svårt. Alla papper som ska fyllas i. Fyra gånger. Att det är svårt att hitta telefonnummer till myndighetspersoner. Och när man väl har hittat numret är det svårt att få tag på en människa på andra sidan. Bli hänvisad och bollad. Att ingenting händer förrän man ryter och blir arg. Det är jobbigt att vara arg. Ofta.

Och det är jobbigt att inse att den som inte själv kan ta för sig blir utan... Och det är svårt att bli bortvald för att man inte passar i mallen. På barnkalasens tid (den ligger sedan länge bakom oss nu) gjorde det ont den gång jag insåg att alla i den barngrupp vi gick till var på barnkalas utom vi. Det var inte bara jag som insåg det utan min pojke också. Just då var det skam över att inte duga, man biter ihop och försöker lära sitt barn att vi bryr oss inte. Kom! Titta här, vi gör det här roliga istället...! Man biter ihop för att vara oberörd. Den förbannade oberördheten... Nu, femton år senare är jag inte oberörd ens på utsidan. 

Men även om inte samhället alltid fungerar finns det en massa fantastiska människor som arbetar inom de ramar som de får. Som lyfter både föräldrar och barn och skakar fram bakelser när tårtan uteblir. De är mina hjältar. 

Och vi är alla olika. 

Inte ibland. 

Alltid. 

Det är inget konstigt med det.

Teknikslav...

Idag var det ekorrekord utanför fönstret, tre stycken svansprydda kompisar var framme samtidigt. Och jag vet inte om ekorrar har roligt... Av någon anledning ser det ut dom de har det när de far upp och ner för trädstammar och runt på gräsmattan. Jag hoppas att de har det...

Jag vill gärna tro att jag är en jordnära person, jag gillar exempelvis att sitta och titta på ekorrar... Och fåglar! Ligga på rygg i gräset en sommardag och titta på moln är helt klart också kul... Jag gillar att rota runt i trädgårdslanden eller att krypa på knä och leta blåsippor. Eller kika på myror. Jag gillar att plocka fickorna fulla med kastanjer på hösten eller att hugga av rabarber och baka en paj... Jag har inga problem med jordiga knän och leriga skor... Allra helst vill jag tro att jag är oerhört down to earth... Sen  kommer vi till det där vad som är mina favoritsaker... Mina absolut måstekanintevarautananvändervarjedagsaker...  Saker som fårjagintehademblirvardagengråochenahanda. Vad kan det vara tro? En handvevad visp och ett par fina vedträn kanske...? Men nej, då kommer tydligen mitt sanna jag fram... Utan mobiltelefon är jag ensam och vilse...! Strejkar datorn fungerar ingenting annat heller... Är jag utan kamera får jag abstinens och utan scanner känns livet hårt. För att inte tala om ifall den kära skrivaren får för sig att strejka. Eller symaskinerna. Alla fyra... Eller ve och fasa, vågar nästan inte tänka tanken av rädsla att utmana makterna, brännugnen!  Utan maskinparken känner jag mig rätt vilse. Lutar numera åt teknikslav. En teknikslav med jordiga knän...? 

Lite nytt från brännugnen:

Stökar ner...

Tänk så mycket lättare de har... Människorna som inte stökar ner. De har minsann ett bord att ställa kaffekoppen på vid TV:n de. Inte bullrar de med en slipmaskin och dammar ner... Och inte får de för sig att de ska måla kaffebordet rätt upp och ner och får sitta med kaffekoppen i knät en hel vecka som straff...

Eller plantera om blommor... Jord och krukor som skräpar, fäller och stör den allmänna ordningen...

Men sedan blir det ju rätt trevligt med nymålat bord och glada krukväxter. Hm, ja en och annan grinig krukväxt också förstås som inte uppskattar omsorgerna det minsta. Möjligtvis att de försvinner spårlöst en månlös natt...

Och ibland är det helt plötsligt ordnat och ostökigt. Ett litet tag... Tills nästa tanke landar i mitt hår... En som omfattar stökeri... Jag kan konstatera att det är en regel. Stökandet. Och att jag inte tillhör dem.  Människorna som inte stökar ner...

Ibland när jag stökat ett tag blir det resultat. Ett gäng med vårfåglar har sett dagens ljus.

Fåglar är nog största inspirationen just nu så det har blivit lite fågelbon också...

Det inte så underligt att man blir inspirerad när man är omgiven av dessa sköna karaktärer så fort man kliver utanför dörren!

Fågelkvittret är öronbedövande! Och jag är i valet och kvalet... En stor gran står mitt i gräsmattan, jag tycker inte om den men det gör fåglarna... Men vi har fler granar... Och jag vill ha ett annat träd. Ett äppelträd. Som blommar vackert i mina drömmar. Fåglarna får vänja sig.

Den som ingen skjorta har...

...är min man. Eller, åtminstone inte lika många som förut. Några har han fått behålla... Men det erkännes... Jag tittar lystet även på dem...! Skjortprojektet som tog sin början för länge sedan börjar ta form. Alla bitar är ihopsydda av halva hexagoner för att det ska gå lätt att sy på maskin. Här syns sömmarna väldigt tydligt men när allt är quiltat kommer en del av den känslan att försvinna.

När jag ska quilta lägger jag ihop tre lager, framsida, vadd och bakstycke och sätter ihop dem med säkerhetsnålar så inget ska kana.

Säkerhetsnålar är det lättaste men de räckte inte till så en del tråcklande av lager fick det bli. Med rött så man lätt ser vad det är man ska plocka bort.

När allt är klart så börjar det roliga! Jag frihandsquiltar på en vanlig symaskin. Det är lätt att glömma bort tiden, klockan går otroligt fort.

Tror jag ska ge min man en ny skjorta när han fyller år. 

En snygg. 

Som passar i lapptäcken...

Små saker

Det finns små saker som gör vardagen roligare. Som ekorrar... Kan man motstå dem? 

Och i brist på blåsippor gör min saint paulia en insats för att ge lite vårkänsla. Det är en sort som brukar blomma så fort det blir lite mer ljus, den skulle jag vilja ha fler av så jag får försöka komma ihåg att ta bladsticklingar. Snart.

 I verkstaden är världen turkos...

Jag tycker mycket om den färgen men nu har jag inga mer glasskivor av den så jag måste göra en beställning. Det känns alltid motigt att ta tag i. Lite av en tröskel att ta sig över innan man har sammanställt allt det som man behöver. Men det känns bra när förrådet är påfyllt igen. 

Och så har jag målat en del... Men försökt att göra på ett annat sätt än vanligt. Jag har låtit färgerna rinna. Inte lätt när man som jag gillar att ha kontroll. Ska jobba vidare med det ett tag...

Och så njuter jag av det gudomliga ljuset som är tillbaka. Som stillsam poesi vilar det över markerna.

Inte är det konstigt att man drömmer...

Nej inte är det väl konstigt att man drömmer om man kommer från en by där himlen är täckt med rosa moln...?

Februari är längtans och drömmarnas månad. Det är en aning i luften. Fåglarna är uppspelta in till vansinnets gräns. Står man i närheten av ett stort träd är det ett öronbedövande tjatter men... Ett steg för nära och det blir knäpptyst - ett steg bakåt och de är på igen!  

Nu kliar det i fingrarna att väcka våren!

I helgen var jag iväg på fotokurs i Skövde hos https://tuana.se/ det var väldigt roligt! För min del så tar jag foton och så tar jag foton... Mycket är "konsumtionsfoton", bilder som jag tar för att komma ihåg hur något ser ut när jag ska måla. Jag har massor av suddiga, mörka, eländiga kort som är värdefulla bara för mig... Kanske visar de en suddig fågel - men den suddiga fågeln kanske sitter på ett konstigt sätt som jag absolut vill ha dokumenterat. Håhåjaja, hoppas verkligen ingen städar bland mina bilder... 

Sedan tycker jag det är väldigt roligt om bilder blir vackra - det är de andra korten. De med lite tanke... Och förhoppningsvis är det de som ska bli bättre nu när jag har varit på kurs :) Närbilder är nog det som jag tycker är roligast. 

Vårdropp i trädgården...

Orkidéer i fönstret...

Överraskningsrosor jag fick häromdagen...

Fotografering är en hel vetenskap och jag inser att jag bara kommer att skrapa lite på ytan. Men vackert så, att fotografera är otroligt roligt och ger massor av glädje. På något underligt vis får man upp ögonen för så många små underverk som man hade missat annars. Och när man får till en bild som blir bra känner man sig lite som en fotbollsspelare... Som gjort mål ni vet... Man vill hoppa runt med armarna i luften och skrika JAAAAA!