Kastlösa pelargoner och storknäbbar

En gång i tiden var jag en fanatisk pelargonsamlare... Lite dröjer sig kvar men i en mildare form. Jag är inte längre så sträng och strikt. Jag uppskattar fortfarande att veta namnet på de sorter jag har men jag betraktar inte längre en stackars pelargon som har råkat tappa skylten för kastlös... Någon gång på 90-talet svallade en fullkomlig pelargonvåg över Sverige och helt plötsligt fanns det åtråvärda pelargonrariteter att sukta efter. De jag först intresserade mig för var doftpelargonerna. Häpet insåg jag att det fanns betydligt fler än Dr. Westerlund. Min allra första var en P tomentosum, beskriven som: med blad mjuka som en älvas täcke... Och bladen är verkligen mjuka med en ganska stark mintdoft. 

Sedan dess har det passerat många genom mitt liv. Efter doftpelargonerna kom dvärgarna, miniatyrerna, de brokbladiga, fågeläggspelargonerna. Och alla de andra... Ett tag var pelargonhysterin ute på nätet fullständig. Jag skämtar inte när jag säger att det var lite som att kolla börssidorna. Tidvis var vissa pelargoner det alla skulle ha och priset blev därefter! För att sedan dala när en ny fantastisk skapelse dök upp... Men som alla bubblor sprack pelargonbubblan efter några år. Idag finns fler odlare och det är lättare att hitta de "ovanliga". Priserna är sundare. Men visst, spänningen och magin kanske har försvunnit en aning.

Något av det jag fortfarande tycker är roligt är att korsa fram egna sorter. Att få frö är ganska lätt och jag brukar välja ut ett par sorter som jag tror kan fungera tillsammans och sedan hjälpa till med en pensel. Efter ett tag bildas det sedan storknäbbar (fröställningar) som sparas tills de mognat och är färdiga att plocka. Inte alltför sällan ser mina pelargoner rätt stökiga ut. Välmenande hjälp att snygga till pelargonerna uppskattas inte...

Pelargonen har blivit uppkallad efter sina "näbbiga" fröställningar, pelargon kommer från grekiskan och pelargos som betyder just stork. Vissa pelargoner tycker jag är roligare att ta frö efter. Som min Saxonia Crimson (bilden ovan), då kan man aldrig riktigt veta vad det blir men ofta blir det bra. 

Nedan är två ättlingar till den.

Båda två betydligt storvuxnare än sin förälder men släktskapet är ändå tydligt.

Så här ser fröställningen ut när det är dags att plocka:

Väntar man för länge kan de flyga iväg alldeles av sig själva.

Fröna brukar jag spara i kaffefilter tills det är dags att så. Mammans namn hamnar på påsen, det där med faderskapet brukar jag inte vara så noga med. Numer... Det blev för krångligt att hålla isär, pelargoner korsar sig själva ibland så hellre än att göra fel räknar jag bara släktskapet på mödernet...

Ett tag blev alla mina småplantor vita. 

Olidligt spännande är det i alla fall att vänta på att en knopp ska slå ut och man får se vad det är man har fått. Så även om jag inte längre är en lika hängiven pelargonfantast är det ändå spännande. Smått övertygad som jag är att en vacker dag kommer det att bli något sjusärdeles... :)

Små beslut i en liten värld

Ibland känns det inte som att ett projekt går framåt. Jag klipper, syr, klipper lite till. Och inte känns det som det händer mycket! Särskilt inte som jag bara syr på just detta projekt när jag inte har något annat för händer. Men framåt går det trots allt.

Tre stjärnor har det blivit så här långt, målet är tolv i ett första steg. Har inte helt klart för mig hur slutresultatet ska bli. Jag gör väl som vanligt; improviserar...

Utanför fönstret är värmen kompakt. Mina fina självsådda vallmor flämtar i värmen.

Men jag räknar med att de ska klara sig, de är av den tuffa sorten härstammande från en frökapsel jag en gång stoppade i fickan vid en gammal husgrund. Vissa år tror jag att nu är de helt försvunna men de håller sig lika envist kvar hos mig (tack och lov!) som vid den gamla husgrunden. Rätt som det är vecklar de ut sina sidenkjolar i något hörn och lite senare rasslar de med frökapslarna i vinden. 

Allra bäst trivs de om de själva får bestämma var de ska stå, försöker jag att styra dem vill de sällan ens titta upp ur jorden.

Just nu är min värld liten och behagligt hanterbar. Det svåraste beslut jag har behövt fatta idag har varit om jag ska sätta tänderna i mina goda sockerärter direkt ute i landet eller om de faktiskt ska få följa med ända in i köket. Svårt val. Det får nog bli lite av båda...

Gubbakärlek och salta bilder

Njuter av semester och ledighet och gör ibland små ansatser till skapande... Altanen är favoritplatsen. 

Jag tycker det är roligt med fina pennor (och fina block också för den delen...). Jag blir glad av att bara se dem och det kliar i fingrarna att få använda. 

Jag har invigt dem med att rita av blommor. Gubbakärlek närmare bestämt. Udda namn på en vacker blomma som jag vet tillhör malvorna. Riktigt vilken vet jag dock inte men det spelar inte så stor roll. Jag håller mig till det lokala namnet Gubbakärlek och kommer antagligen alltid att göra det. 

Och det kanske är det mest passande namnet av alla. Den gubbe som kan motstå den här skönheten måste vara rätt hårdhjärtad. 

De brukar självså sig och dyka upp lite här och var. 

Fler änglar tänkte jag skulle bli färdiga. Vilken dag, hm.... Vilken vecka som helst nu... Den här ligger på tork i solen, jag har strött över salt som jag sedan borstar bort för att få lite liv i bakgrunden.

Det är ju så mycket annat som ska hinnas med nu.

Som att bada fötterna i en sjö...

Att komma hem

Vi har åkt en sväng. Till Wien närmare bestämt. Underbart väder, god mat och trevliga människor. Inget mer kunde vi önska oss. Dessutom så mycket vackert att vila ögonen på.

Men ändå... Åh så skönt det är att komma hem igen! Och på något underligt vis har man förutom minnen och diverse udda inköp fått med sig nya ögon hem. Man ser på det gamla invanda med kärleksfull förvåning. Varför har man inte sett det förut? Att i denna lilla vrå av världen är himlen högre, gräset svajigare, molnen fluffigare, korna fetare, hästarna långbentare. Till och med människorna är vackrare :) Ja ni förstår kanske... En och annan utflykt skadar inte. Men jag trivs alldeles, alldeles bra på min lilla plätt i universum. 

Smultron finns det här...

...och gurkört...

...och riddarsporrar som skimrar i solen. 

Trädgården ger mig buketter för olika behov. Sideneterneller hänger jag upp och ner och torkar - för ögats skull.

Morotsvarianten åker direkt i grytan.

Änglarna flyger naturligtvis högt hos mig. Det är ett säkert tecken; då blir det vackert väder!

Velinga...

Jag är hemma!

Flygfärdig

Ja flygfärdig får han vara nu min första ängel. Klar att flyga ut i sommaren.

Rolig har han varit att göra. Nu ska han beskäras en aning för alla färgtesterna längst ner på papperet är väl kanske inget som förhöjer bilden... Antagligen kommer han bli ett kort så småningom.

Jag önskar att jag vore snabbare på att rita men många timmar tar det. Smått meditativt för jag märker inte hur tiden flyger förrän jag tittar på klockan. 

Nästa är redan på gång :)

Och eftersom jag nu har semester... har jag flyttat in många av mina grejor i huset och trängs med övriga familjen på köksbordet mellan frukostattiraljer och dagstidningar. Största fasan är väl att någon spiller på mina änglar...! Men att sitta isolerad för mig själv när alla andra är lediga känns inte roligt så det får bli som det blir.

Ute är det ett massivt regnande. Inte något önskeväder precis men med köksfönstret öppet och alla ljud utifrån känns det ändå sommar. Och vem kan vara missnöjd med det...?

Det bryr sig inte änglarna om...

Att det regnar alltså...

Sommarglorian är på plats! Nu ska jag bara göra färdigt resten av bilden. Idag. Regnet häller ner utanför fönstret, ganska trivsamt när det skvalar. Ihop med papper, pennor, regn och en ljudbok förlorar jag gärna några timmar. 

Hålla stilen...

är inte alltid så lätt. När jag valt skaparväg har inriktningen blivit vänliga saker. Sådant man blir glad av, möjligtvis med lite verklighetsflykt till utopisk idyll. Idyll ligger mig nära hjärtat... Men inte som en klistrig ironi utan som en tänkt oas i alltet där inget ont kan hända. Där vänlighet inte är likställt med dumhet och det är tillåten att vara naivt glad... Sorgenfri om så bara för en stund. Inget murr och med en basfärgskala med vitt, olika nyanser av grått och med en viss blå och en viss röd som signaturfärger. Allt för att hålla en linje som inte spretar alltför mycket. Men det är inte lätt att hålla sig bara där, för fridfull utopiainvånare är ju inte hela sanningen om vem jag är. Det finns ju så mycket annat som spretar och sticker fram. Som vill bli berättat och som slåss om uppmärksamheten. Men att rita vänliga saker är det som jag sällan behöver anstränga mig för att göra. De finns liksom redan i pennan... Bara att släppa ut dem!

Och det är tur att jag har snälla barn som snällt poserar när jag ber dem stå och se ut som en ängel... Perspektiv tycker jag för min del inte är helt lätt. Stående på verandan och tittande ner på sonen 1 1/2 meter längre ner fick jag i alla fall en någorlunda uppfattning om perspektivet på en flygande varelse. Tror jag...

Änglar har det blivit några stycken det senaste. Som ängeln som provar en sommargloria av klöverblommor istället för den gamla vanliga blanka...

Jag fick en underbar bukett idag. Fullkomlig i skir sommarkänsla. Önskar att även den lätt skulle kunna komma ur pennan men det verkar som den fastnat därinne... Hm, måste vara en dålig penna!

Och så kan man korsa svenskt sommarhjärta med några korn Italien, det går alldeles utmärkt. Vet förstås inte vad matexperterna skulle tycka om kombinationen med jordgubbar och focaccia. Men det struntar vi i för det var gott. Och på sommaren gör man väl som man vill...?

Råkade ändra receptet av misstag men det blev alldeles utmärkt gott så här kommer "misstaget":

Focaccia, 1 bröd, ugn 200°

25g jäst

1 tsk salt

3/4 msk socker

4 dl vatten

4 msk olivolja

9 dl dinkelmjöl

svarta oliver

flingsalt

färsk rosmarin

Smula ner jästen i det fingervarma degspadet, tillsätt salt, socker, olivolja och det mesta av mjölet. Arbeta i maskin ca 5 minuter. Låt jäsa ca 45 minuter.

Stjälp upp degen på mjölat bakbord och arbeta den för hand ett par minuter. Platta ut den till ett rektangulärt bröd ca 20x30 cm och lägg den på en bakplåt som är penslad med olivolja. Tryck ut oliver jämt fördelat över brödet och pensla med olivolja. Strö över flingsalt och hackad färsk rosmarin. Låt jäsa ytterligare 20 minuter. Grädda mitt i ugnen ca en halvtimma.