söndag 28 december 2014

Porten till en annan värld...

Jag har berättat det förut men jag gör det igen... Av vad hjärtat är fullt... Jag bor på en fantastisk plats! En plats som byter skepnad då och då, draperar sig i både det ena och det andra till oigenkännlighet. Och alla dess ansikten är älskade. 
Den här allén har ända sedan jag varit liten känts som en nästan magisk plats... Fäst ögat längst där borta... Visst känns det som att där finns en port till en förtrollad värld...? Just nu insvept i förklarat vitt. Alla dessa majestätiska och åldrade träd, jag njuter varje gång jag går här och det är ofta. På våren när allt är nytt och det fullkomligt kokar av liv i alla diken. När mattor av snödroppar och vitsippor avlöser varandra och kabbeleka rinner längs bäcken. På sommaren när solen gassar och lövverket är tätt, tätt. När björnbären blommar och man kan vika ett saftigt grässtrå mellan fingrarna och få det att tjuta. På hösten när färgerna brinner eller regnet strilar i mörk jord... När vinden sveper över marken och får det torra gräset att rassla. När taggiga kastanjer ligger på marken och knäna blir leriga för att man bara måste krypa närmare för att se allt! Och nu när snön har lagt en mild bomullsfilt över landskapet blir allt annorlunda igen. Gnistrande... Stillsamt... Tyst... Som sonen sa när vi gick här:

- Lyssna!
- På vad då? 
- Men hör du inte? Tystnaden...

Och visst hörde jag! Tystnaden... Den nästan överväldigande. Den där de enda ljud som hörs är de du själv skapar... Då inser man hur liten man är. Och blir oändligt tacksam över att få finnas till. Som ett kommatecken, en liten prick i marginalen på denna vackra plats. Och sedan blir man överväldigad igen över att denna prick, som är man själv, har kunnat hamna på just denna lilla fläck på kartan! 
Åh, så är man väl en rackarns turgumma i alla fall...!









2 kommentarer:

  1. Vackert skrivet om en vacker plats. Vardagspoesi. Naturpoesi. Att se det stora i det lilla och det lilla i det stora. Tack!

    SvaraRadera
  2. Så ofta är man på språng och man glömmer se sig omkring... Det lilla är ofta väldigt spännande :)

    SvaraRadera