Oftast när jag står och gör något alldeles vanligt tänker jag på annat... Vad jag ska sy, vad jag ska göra färdigt och samtal jag borde ringa.
Lite lagom förfall tycker jag är intressant (hm, bådar gott för ålderdomen...) och påskliljorna är absolut i det intressanta stadiet.
Skrynkliga, prassliga, genomskinliga - och vackra!
Tittar jag ut genom fönstret ser jag ekorrarna. Äntligen, jag har inte sett dem på hela vintern. Men nu är de där glada och skuttiga, nästan så man blir lite skuttig själv. Och så låter de så kul! Det går inte att förklara, de kvirrar och squirrar. Måste vara därför de heter squirrel på engelska :) Aj aj, riktigt känner hur språkforskarna är ute efter att rycka mig i öronen för mina lättsinniga slutsatser.
Lite framsteg gör jag med mina projekt också.
Jag lyckades sy dit en kant, till tulpankudden, i går kväll. Och i verkstaden bränner jag fortfarande ljuslyktor, men det gäller att hålla ordning på vilket glas man använder annars blir det inte alls som man tänkt.
Innan bränning kan två skivor se ut att ha precis samma färg men när man har kört dem en bränning händer magin.
Och de är inte alls lika längre. Den ena blå och den andra lila. Är man förståndig skriver man på sitt glas - gillar man överraskningar låter man bli...
Naturligtvis är jag förståndig. Den här gången.
Nu står det gamla bakbordet, som vi hämtade i helgen, ute hos mig i skjulet. Det har fortfarande inte fått någon ordentlig plats men jag älskar det. Det är jättefint!
Alla projekt hamnar nu på dess skiva. Konstigt hur man blir inspirerad av saker, men dess slitna yta lyfter fram egenskaper som sätter fart på skaparlusten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar