måndag 22 april 2013

Med jordiga knän i grodornas rike

Vilken underbar dag! Det är vår från sin allra bästa sida. Jag har öppnat fönster, städat bort vinter och släppt in sol och fågelsång. Jag har hälsat på årets första geting, något avvaktande dock,  vi höll oss båda artigt på var sin kant.

Och så känner jag mig oerhört lycklig för att jag bor så nära allt det vackra. Det är bara att öppna dörren och kliva ut så väntar våren där alldeles bortom kröken.

 
När man passerat den här skylten kommer man in i min barndoms sagovärld.
När jag var liten fanns i slutet av den här allén ett övergivet, stort,  herrgårdsliknande hus. Som jag kommer ihåg var hela framsidan borta och man kunde titta rakt in och se rummen. Jag kan ha fel, minnet spelar spratt ibland, men absolut att jag kommer ihåg en kakelugn på andra våningen.  Det var en spännande plats, nästan magisk i min värld. Ingenting sätter väl sådan fart på fantasin som ett övergivet, förfallet hus på en plats som för inte alltför länge sedan var full av liv. Det är själva övergivenheten som berör.
Lika spännande var vägen dit. Alla dessa jättar som växte på var sida om vägen.
För att inte tala om vad för slags småfolk det kunde bo under dem. Det ser väl vem som helst att det här är en dörr...
Framme där huset har legat växer det ruggar av snödroppar. Riktiga överlevare som någon en gång i tiden gjort sig mödan att plantera.
Inte syns det idag att där borta vid träden en gång fanns en imponerande park indelad i kvarter med krydd- och humlegård... När jag var liten syntes där fortfarande spår. Vid den stora granen fanns det någonting som jag tror var ett fågelhus med toppigt tak.
Nu är det djuren som tagit över, bland annat de här två hararna. De tänkte sig nog att om de satt riktigt stilla så skulle vi inte se dem. Och grodorna har verkligen ett paradis. De var överallt! Man fick noga se var man satte ner foten. Och vilket fantastiskt ljud, i vattnet fullkomligt kokade det.
Detta är ingen bra bild men man ser alla huvuden som sticker upp.
Detta är en ännu sämre bild men visst slår den ihop sina bakfötter i pur lycka?

Coolaste simfötterna...

När vi kom hem var jag alldeles jordig på knäna. Och det måste jag ju vara. Tycker man mycket om vill man ju vara nära. Som Tussilagon, inte kan jag stå och titta på dem från ovan. Självklart måste jag krypa tätt intill.
Djurlivet hemma var inte lika livligt men en uggla blev det. Något för händerna att göra måste jag ha och lite kul blev den allt till slut. Mönstret är inte mitt utan finns på nätet, återkommer med en länk så småningom.
 

6 kommentarer:

  1. Waow, så härligt! Jisses vad många grodor, aldrig sett så många på en gång....
    Kram

    SvaraRadera
  2. Har precis läst en jättebra intervju med dig hos "Bara Anna". Inspirerande och är glad att jag hittade till din blogg. Vilka härliga bilder och ballerinan är superfin!

    Återkommer garanterat!

    SvaraRadera
  3. Jag tror att vi hamnade mitt i rusningstrafiken Anna :)

    Tack för de berömmande orden Fru Martinsson, jag blir glad och välkommen tillbaka :)

    SvaraRadera
  4. Hej, Nog måste det väl vara på Torp du varit med din kamera. Där bodde jag för länge sedan, i en helt annan tid och ett helt annat liv.
    Jag skev om det här:
    http://herrummet.wordpress.com/2012/09/29/drom-i-velinga/

    Fantastiskt fina saker du gör! Minns att du berättade lite när du och din mor besökte min vernissage på Grimmestorp för några år sedan.

    Hälsningar Peter

    SvaraRadera
  5. Hej Peter, visst är det Torp! Idag finns inte mycket kvar, men det är fortfarande en vacker plats. Är man som jag en romantiker med nostalgiska drag har det oemotståndlig dragningskraft :) Det hade varit fantastiskt att få se hur det såg ut under sin storhetstid. Och tänk om det hade kunnat räddas...

    Roligt att du hittade hit, kommer mycket väl ihåg din fina vernissage. Mamma finns inte längre men du hade gjort ett djupt intryck på henne och hon tyckte mycket om dig.

    Hälsningar
    Anne

    SvaraRadera
  6. Hon var en väldigt fin person tyckte jag. Lågmäld men ändå med en stark närvaro och skärpa. Minns henne med stor värme.

    Peter

    SvaraRadera